Aftonbladet – 30 december 1869, sida 2

folk, Bdin ej vilja dö af hunger. Detta anskri, upprepadt i hela Europa af pressen och tribunen, kan ingen numera hvarken qväfva eller förakta. Mer än någonsin är opinionen verldens drottning, en makt som iman måste taga med i räkningen. Och man måste det så mycket mera, söm man beskyller köntngarnes ärelystnad att framkalla dessa gagulösa slagtanden af menniskölif. Det må nu vara verklig vishet eller 5eräkning, men furstarne äro i våra dagar nödsakade att visa sig fredliga. Genom att trotsa den allmänna meningen skulle de sätta sina kronor på spel En betryggad framtid är arbetets första vilkor, och i vårt sekel är arbetet det största af de politiska intrössena. Härataf dessa federationsfötsiag, dessa Europas Förenta Stater, som fordras af de frihetsglödande andarne, dagens minoritet, morgondagens rimåJoritet. Härutaf detta loftal öfver republiken, framhållen som ti garanti för verldsfreden, ehufå iman, sanningen att säga, i histore ej ser att folken varit stort klokare eller mindre egoistiska än konungarne. Det är ej blott en rättmätig önskan, en befallande nödvändighet som drifver folken att vilja freden; fakta bevisa äfven, att kriget är den förfärligaste af landsplågor och dita den mest olycksbringande af galenskaper Allt för länge såg den likgiltiga historien i bataljskildringarne endast ett medel att roa läsarnes nygirighet. Nu resonnerar man derötver; man vill veta, hvad det kostar i menniskor och penningar. Folken äro ej okunniga om att de med sin svett och sitt blod betala alla dessa vackra tragedier; de fordra att få se en räkning, som man ej längre kan vägra dem. Denna räkning är förfärlig. Att deklamera mot krigets grymheter och olyckor, tjenar numera till ingenting. — Det finns ingen vältalighet så stor, att hon ej bleknar vid sidan af dessa sifffor — omutliga vittnen, som man hvarken kan anklaga för lögn eller misstag. Må de säga oss de förluster Europa lidit, sedan oförsigtigheten och ärelystnaden drogo fram kriget ur den förseglade graf, der våra fäder 1815 nedlagt det, lyckliga i den tron att, om de dyrt fått betala sin erfarenhet, deras barn åtminstone skulle ha gagn deraf. En ung publicist, som ej skytt nagon ansträngning för att komma sanningen på spåren, hr Paul Leroy-Beaulieu, beräknar, att från 1853 till 1866, det vill säga från Krimexpeditionen till slaget vid Saädova, krigskostnaderna hos de så kallade kristna folken uppgått till nära 48 milliarder francs. Af denna oerhörda summa falla visserligen ej Mindre än 35 milliärder ensamt på det borgerliga kriget i Amerika, ett krig utan exem. pel i verldens historia. Frankrikes andel utgör omkring 3 milliarder. Det är till detta pris våra segrar på Krim, i Italien, Mexiko, Kina eller Cochinkina stå oss. När man tänker på hvilken mängd af jernvägar, kanaler, vägar och skolor man med en dylik budget skulle kunnat bygga, kan man vara berättigad att anse 3 milliarder för mycket, till och med för lagrar. Men hur stor denna siffra än är, är hon dock långt ifrån att ångifva hela förlusten... Utan att tala om de härjningar och ruiner, som kriget strör omkring sig på sin väg, måste man till omkostnaderna lägga ersättändet af den förbrukade materielen och de mer än väl förtjenta pensioner mån måste betala de blesscrade eller dekorerade soldaterna. Den ärofullaste fred för alltid med sig i släptåg en tillökning af den normala armebudgeten. Häraf ha vi någon erfarenhet. Men ej nog härmed: kriget, säger med rätta Jean Baptiste Say, kostar mera än det kostar; det kostar derjemte allt hvad det hindrar arbetet att vinna,. Det är det plötsligt afbrutna arbetet och den förlamade handeln, det är efter segren som efter nederlaget en tillökning i statsskulden, det är en beständig, på industrien lagd beskattning, som fördyrar produktionen och i samma grad minskar förbrukningen. Vi ha nu alla år under ett halft sekel betalt 1815 års krigsskatt och femtio år härefter skall statsskuldsbudgeten göra det omöjligt för våra barn att glömma våra segrar. biutligen är det den för lång tid rubbade allmänna tryggheten, det vill säga minskningen af arbetet, denna stora källa till elände. Se der hvad äran kostar! Ock likväl kunde folken skatta sig mer än lyckliga, om de sluppe till detta pris, och om kriget, som lefver af deras frånröfvade egendom, ej äfven toge ifrån dem det renaste af deras blod. När man använder så mycket penningar på fullkomnandet af könsten att förgöra folken, kan man svårligen undgå att ernå det önskade resultatet. Hr Leroy-Beaulieu beräknar till nära 1,800,000 antälet af de män som kriget från 1853 till 1866 medelst stålet, blyet eller sjukdom bortryckt. Af denna siffra falla 800,000 på amerikanarnes del och den återstående millionen på Europas. Krim kostade oss mer än 95,000man, Italien nära 8000: Lägga vi härtill dem som stupade i Mexiko eller på de ändra tränsogeaniska expeditionerna, göra vi oss säkerligen ej skyldiga till någon öfverdrift, om vi uppskatta franska armåens förluster på fjorton år till 120,000 man. Och dessa etthundratjugu tusen unga män, landets blomma och rikedom, ha fallit, ej i försvaret för det hotade täderneslandet, utan för att tjena mer eller mindre lyckliga politiska kombinationer! Utan att höra Kvärken till de missnöjda eller filantroperna kan man beklaga så mycket utgjutet blod. ER GISKRASOINASENT In: och utklareringsrätt. Sedan generaltuilstyrelsen till K. M:ts pröfning öfverlemnat en af ordföranden i hamndirektioned å det