Aftonbladet – 27 december 1869, sida 3

kunde krafla sig uppför klipporna hade ridlaren sjelf fortsatt med den lilla fjärilns unlervisning, och postbudet kom heller ej mer efter han ingen tidning hade att aflemna och örbindelsen med den yttre verlden hade såedes nästan helt och hållet upphört. Flickan iette egentligen Adelgunda Sophia, men ridlaren kallade henne blott Lo och hon honom Pa. Understundom kom ångesten öfver hovom vid tanken på hvad det skulle bli af ienne sedan hon växt upp och han fölle från, men nu var han för arm att tänka ch för nedbruten och modlös att söka hjelp. Jan gaf alltid henne det bästa af det han nade, de vackraste potatesarne till middag, let mjukaste salladbladet till qvällen och den örsta i hvarje månad, då han klockan åtta vå morgonen uppsträckt gick ned från Borgberget, hela sekundlöjtnantspensionen. Men om Lo hade lika liten föreställning om penningen såsom bytesmedel i den civiliserade verlden som om denna verld sjelf, så gaf won genast penningarne åt den gamle tjearen. Något testamente hade riddar Siegwart cke gjort, hans salig fader hade heller icke sjort något; att han skulle tå kastellet föll af sig sjelf. Men ändå bade han en morgon, lå han i högtidlig sinnesstämning gick åstad för att utqvittera sin pension, kallat till sig sin gamle tjenare och sagt till honom: Joban, när jag dör. så för Lo samma dag till orefvinnan Katinka von Hagen, och gör henne min underdånigaste komplimang., Och medan då riddaren med en egendomlig blinkning på ögonen vandrade fram och ST och strök sitt grå skägg, svarade Joan: Skall ske; när nådig herrn är begrafven skall jag föra den nådiga fröken bärifrån. Härmed förhöll sig så: Siegwart von Fel