Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

centern för sig än när han för några dagar sedan lugnade deras farhågor med den förklaring, att ingen upplösning skulle komma i fråga. Till historien om de manövrer, som regeringen och hennes prefekter under valen tilllåtit sig, komma oupphörligt nya bidrag i dagen, det ena mera komprometterande än det andra, men vi ha ej velat trötta våra lä sare med att redogöra för dem. En af dem, som i sessionen den 18 lades i dagen, är dock af så märklig beskaffenhet och har väckt så stor sensation, att vi ej kunna förbigå den. Debatten rörde sig omkring Le Roux (ej handelsministerns) val i departementet Les deux Sbvres. Prefekten hade satt: alla sina häfstänger i rörelse för att genomdrifva detta val och potarbeta den sjelfständige kandidatens. Denne sednare var hr de la Rochejaquelein. I staden S:t Amand fans dock en mär, som han ej trodde sig fullt kunna lita på, eller som åtminstone ej utvecklade det nit hvarpå man gjorde räkning. Han borde aflägsnas, men saken erjöd svårigheter, då han var känd som en irdeles akiningsvärd gammal man. Man skickar då en, läkare för att undersöka hans nnestillstånd, i a att på grund af ett äkareintyg kunna förklara honom sinnessjuk och få en anledning att afsätta honom. Föret misslyckades dock, och mären har nu elf i en berättelse till byrån redogjort för hela intrigen. Hårdt ansatt af Jules Favre, måste regeringen genom ett af sina språkrör medgitva verkligheten af denna utomordentliga åtgärd, hvars hela förhatlighet så väl af Favre som Picard brännmärktes. Dessa graverande fakta gjorde dock ej det minsta intryck på majoriteten, och valet blef, som vanligt, godkändt. Fenierna i Irland åtnöja sig icke längre raed enstaka mord i löndom, föröfvade i landsorterna på hatade jordegare och deras tjenare, hvarvid det sällan lyckas myndigheterna att upptäcka mördarne, utan ha på den senare tiden börjat midt på ljusa dagen och i sjelfva städerna utöfva sina blodiga däd. I Dublin ha på samma dag två vapensmeder blifvit anfallna i siva hus. Åndamålet med dessa anfall, i hvilka på hvardera stället flera personer deltogo, var att komma öfver vapen. Natten till den 17 dennes inträngde fyra maskerade karlar till en landtbrukare vid namn OConnor i Kings County, togo två bössor, släpade honom ut ur huset och afskuro näsan på honom. Hjelp ankom skyndsamt, och en af brottslingarne blef gripen. Man vet icke, att de fyra bofvarne haft någon anledning att hysa agg till den olycklige, som de så rysligt stympat. Från doktor Livingstone ha underrättelser nkommit, hvilka äro så pass färska, att de ör ett halft år sedan afsändes af honom från östra stranden af Tanganyikasjön. Han var dock icke stadd på hemvägen, utan skulle blott i Udschidschi afvakta nya förråd och följeslagare, för att derpå äter styra kosan mot vester och söder till upptäckternas område. I sitt bref, dateradt Udschidschi den 30 sist). Maj, klagar han väl icke öfver resans besvärlighet, men öfver opålitligheten och hyckleriet hos dem, han har att göra med. En inföding vid namn Musa Kamaals, som skulle föra till honom förråden ifrån Zanzibar, bade i den brännande solhettan öf veransträngt buffeloxarne och fört dem sam mankopplade, för att bespara sig mödan att valla dem, så att de arma djuren allesammans dogo, innan de hunno till Unganyembe. Musa Kamaals lät lugnt förråderna plundras tf röfvare och tog sjelf andel i rofvet; och ändock begärde han af Livingstone penningar till hemresan, när han ankom till Udschidschi. Invånarne på sistnämnda ort bemötte väl Livingstone mycket vänligt, men voro likasom köpmännen i Kilwa (Ouilou) iotagna af hat till engelsmännen,, De peroner från Zanzibar, som Liviovgstone träffade på sin resa, voro deremot gentlemen och bedrefvo sina affärer på ärligt sätt. Men i Udschidschi likasom i Kilwabondens gömslen bedrifves slafhandel förmedelst öfverrumplingar och ströftåg; och som de samvetslösa menniskorna truktade, att Livingstone skulle upptäcka deras skändliga dåd, sökte de uppfiska alla hans bref och afskräckte genom hotelser i hemlighet alla infödingar, som kunde ha befunnits villige att fortskaffa brefven, Det har lyckats mig, heter det i brefvet, förmå Thani Bin Snellim att fortskaffa en postväska särskildt från mig till Unganyembe; den innehöll en vexel på Bombay och omkring 40 bref, som jag bade skrifvit under mitt långvariga tillfrisknande,. — Livingstone måste således mellan Juli 1868 och Maj 1869 ha varit sjuk. Om sina afsigter anmärker han: Hvad jag äppu har att göra, är att utröna de 5-—700 mil söder ut af Speke och Baker upptäckta källornas samband med Nilen. Från tolfte graden sydlig bredd flyter en så väldig vattenmassa mot norr, att jag tror att jag varit lika mycket vid Kongos som vid Nilens källor. Jag måste nu följa de mot öster flytande vattendragen ända till den punkt, der Baker vände om, Tanganyika och Nzige Chowambe (hvilken Livingstone förmodar vara Bakers Albert Nyavza) äro ett vatten, och deras källa ligger omkring 300 mil söderut härifrån. De vestra och mellersta floderna utfalla i en obekant sjö i vester eller sydvest härifrån, hvars afflöde antingen till Nilen eller Kongo det ännu återstår för mig att uppsöka. Invånarne i trakten, benämnd Manyema, äro menniskoätare, om arabernas berättelser äro riktiga. Dit måste jag först begifva mig, och derefter nedåt Tanganyika, om jag kommer ouppäten derifrån och träffar mina nya följeslagare. Livingstone väntade nemligen från Zanzibar 15 dugtiga roddare, hvilka tillika kunde göra tjenst såsom bärare. Något framsteg i upptäckterna efter brefven i Juli 1868. finner man icke i dessa senaste underrättelser. ST 7: IF