Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

ning, hon slet sig lös och skyndade ut rummet. FEMTE KAPITLET. Jagthuset. I djupa skogen vid yttersta gränsen at baronens egor lag ett litet jagthus, som blott få gånger om året besöktes, annars var det obebodt. Med sin ena sida låg det åt den täta skogen, med den andra tätt vid kanten af en liten sjö, hvari, liksom dufvor, simmade stora nympbeeer och pilar speglade sig. Platsen var om sommaren lika frisk och sval när tallarnes blommor sköto fram och utsände sitt hartsartade doft medan pere på marken smultronblommorna frodades, som den på hösten var sorglig och öde. Sylvia, som ofta vid sin mans jagtpartier här väntat på honors och hans vänner. med frokost, tyckte mycket om det ensliga huset och när hon hade något på hjertat ställde hon ofta sina steg dit, för att under stilla betraktelser lugna det som upprörde hennes själ. Men ack, aldrig hade dock förr händt att hon flydde från sitt hem, liksom ville murarna falla öfver henne, att hon här n ste en tillflyktsort för sig sjelf, för stormen i sitt bröst, för de förebråeler som aggade henne. Baronen hade icke återkommit den föregående aftonen och Sylvia kunde heller icke i dag vänta honom tillbaka. K ört efter scenen med grefven hade en betjent kommit från en egendom i trakten för att underrätta, att baronen för åtskilliga angelägenheter i jordbruksväg skulle stanna qvar der några dagar, Sylvia mottog denva underrättelse med förfäran, hon tyckte att något demoniskt låg i denna tillfälliga frånvaro; hon lät bedja baronen att han skulle så fort som möjligt komma hem, Hon uppfattade sin mans för