Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

UTRIKES. I Förenta Staterna ha tid efter annan inom pressen eller på folkmötena några enstaka röster låtit höra sig, som yrkat på en repudiation af statsskulden. Dessa nesliga förslag ha dock antiogen mötts med ett harmfullt afvisande eller blifvit lemnade utan all uppmärksamhet. Nu har emellertid inträffat att en ledamot af kongressen haft panna att i representanthuset väcka en formig motion i denna syftning. Det är demokraten Morgan från Ohio som denna tvetydiga ära tillkommer. I representanthusets möte förl. torsdag höll han nemligen ett tal, deri han på det mest obesvärade sätt och som den enklaste sak i veriden föreslog, att Förenta Staterna skulle på detta sätt göra sig af med sin skuld. En häftig förbittring gaf sig vid detta skamliga förslag luft från alla sidor af huset, och ej minst från hans egna partivänner. Demokraterna Brooks, Kerr, Randall, Woodward föllo öfver honom och förklarade, att äfven demokraterna ville förfara redligt mot statens borgenärer. Huset fattade derpå, med 123 röster mot 1, der resolution, att hvarje förslag att ej erkänna någon? del af Förenta Staternas skuld vore ovärdigt nationens ära och goda namn och att huset, utan afseende på parti, härmed förklarade alla sådana förslag fördömliga. Presidentens budskap, som hittills endast varit kändt i utdrag, föreligger nu utförligt. Bland de flera ställen af intresse som der förekomma är äfven ett. der presidenten fäster uppmärksamheten på importen at kinesiska arbetare till sydstaterna och erinrar om nödvändigheten att på lagstiftningens väg så ordna denna import, attintet intrång sker i de utländska arbetarnes frihet och ej derigenom ett nytt slafveri uppväxer. . Från Paris skrifves, att Ollivier i Tuilerierna åter är som barn i huset, och att det numera är otvifvelaktigt att det blir han som kommer att träda i spetsen för det nya kabinett, hvarmed kejsardömet skall inviga sin konstitutionella era. Daru är för ögonblicket undanskjuten. — Det är först sedan Ollivier och den af honom representerade högra centern blifvit o! ga som man på allvar skall vända sig till venstra centerns män, om än en och annan af dem, såsom Buffet och Louvet, torde komma att nu strax ingå i ministören. Man vill framför allt ej taga steget allt för hastigt ut, för att ha någonting i reserv, innan män af Picards och Jules Favres färg kunna komma i fråga. Högern är emellertid, man inser det numera äfven i Tuilerierna, en öfvervunnen ståndpunkt, och kejsaren skall till en deputation af dess medlemmar, som härom dagen uppvaktade honom för att be honom behålla Forcade vid styret, ha yttrat att den saken ej beror af honom, utan af kammaren sjelf att afgöra, Daru har verkligen varit efterskickad till Tuilerierna, men han har i ett möte inom venstra centern förklarat för sina parti vänner, att han ej fått sig någon portfölj bjuden. Det säges dock, att Daru, som i likhet med Tbiers är orleanist, gjort till vilkor för sitt inträde i regeringen, att de orleanska prinsarne skola erhålla tillstånd att återvända till Frankrike. Härpå skall kejsaren ha svarat, att det ej varit han, utan republiken, som landsförvist dem; men saken vore verkligen intressant, och de skulle en annan gång talas närmare vid derom. Och med detta besked fick Daru taga afträde. Den gamle Thiers insveper sigi en hemlighetsfull tystnad. Man säger att han ej på förhand vill skjuta bort sitt krut. Hans vänner påstå dock, att han är fullt. och fast öfvertygad, att han är den ende i kammaren; som genom sitt personliga inflytande förmår samla en solid majoritet omkring sig, medan de tillfälliga parlamevtariska majoriteter, som hit tills åstadkommits, till stor del endast sammanhållits af fruktan för en upplösning. Ett betydligt antal af de deputerade sky också en sådan åtgärd som pesten, en del emedan de ej under några förhållanden äro säkra på sitt återväljande, en annan del emedan de frukta de stora utgifter, som ett valför med sig. Ollivier kunde derför ej heller gerna utinna något säkrare sätt att vinna hela högra