Aftonbladet – 20 december 1869, sida 2

ren till den präktigt upplysta matsalen fö att underrätta grefven om serveringen och han gick dit ut. Sylvia gick fram och till baka i salongen. Efter en fjerdedels timme kommo de tre herrarne åter in till henne Sylvia helsade vänligt på pastorn och gjord sig underrättad om grefvinnans sista stun der och han berättade månget originelt dra; ur hennes lif och hur vänskapligt hon oftö yttrat sig om baronen och Sylvia. Baronen hade hyst mycken tillgifvenhe för grefvinnan Katinka och hörde uppmärksamt på; grefve Max var alldeles tyst. Då och då lät han sina blickar hvila på Sylvia. Efter något samspråk reste sig Sylvia och gick upp i sitt sofrum, medan baroner ledsagade sina gäster till deras ram. TREDJE KAPITLET. Grefve Max. Grefve Max var hvad man brukar kalla ett lyckans barn; men det är icke fullt riktigt när man påstår, att just sådana äro föremål för afund. Parvenyerna bli afundade, emedan en hvar tror sig icke nog hastigt kunna hinna till deras mål; men i afseende på dessa synes forntidens tro ännu vara i gällande kraft, ty den olycklige ansågs bära ett olycksmärke, men dem lycklige deremot vara en gudarnes älskliog, väl sedd öfverallt. Grefve Max hade märkt detta och hade tidigt blifvit öfvermodig. Ung, vacker och efter hvad man kunde tycka rik, var han för sitt glada lybones skull omtyckt af sina kamrater; för qvinnor var den elegante officern oemotståndlig. Den djerfve och den oförvägne Hinner kanske målet främst! så lydde hans valspråk. Han hade haft de djerfvaste kärleksäfventyr, ptan septimentar