Aftonbladet – 18 december 1869, sida 2

kapellet och i bykyrkan klingade högtidligt! patten och från tornet sjöngs en koral. Sylvia stod fördjapad i tankar, Penna likbegängelse på natten föreföll henne hemsk och dock egde den en anstrykning af humor, hvilket såsom kontrast verkade desto besynnerligare. Den gamla gretvinnan bade egt denna humor, som icke ville taga på fullt allvar sorgerna och döden, hvilka pålagts menniskorna utap att de bedt mer derom an om att erhålla lilvet. Sången från tornet var heller icke af det sorgliga släget, utan ep anslående, popfriskande säng, Såsom i testameniet var föreskrityet, Nu hördes lätta steg komma från skogen; baronen kom för att hemta Sylvia. De gingo fort och tysta genom skogen fram till kapellet. Baronen inträdde genom hufvudingången, Sylvia tvekade. Hon ville undvika helsnpingsscenen med grefven på denna-plats. Hon ok in genom en sidoport, tog plats på en stol bakom pelare och derifrån kunde hon se öfver hela kapellet utan att bli sedd. Käpellet var så bländande ppplyst, att förgyllniogarne i hvaliven och färgerna i takniälningen tydligen framträdde. Likkistan stod på en upphöjning i midten, omgifven af höga vaxljus och alldeles öfverhöljd med blommor i stället för det svarta klädesdoket. På en hvit atlas-kudde lågo insignierna till de begge gvinjiga ordnar, som den gamla grefvinvan ebt. F eh vid krets stodo klädda i rödt, guldstickadt livr, den affidnas tjenare, henne uppriktigt tillgifpa, ty hon hade alltid väl aflönat dem, afvaktarde med blottade hutvuden likidlet af den lilla pastorn, som tagit plats på ena sidan om kistan. Vid likets, hufvud stod ensam och liksom på en piedestal, ty så högt sköt han upp öfver de andra, grefve Max, med ansigtet vändt åt den pelare, vid hvilken Sylvia satt, Han