Aftonbladet – 18 december 1869, sida 1

är gifven, så borde väl åtminstone konungens befallningshafvande vara förbjudna att vara bankdelegare. Men förgäfves söker man något hinder derför i banklagen. Och att hvarken konungens befallningshafvande eller andra, hvilka i och för embetet städse måste vara beredda att kunna få handlägga frågor, hvilkas afgörande betänkligt kunna inverka på bankdelegares ställning, bry sig om att avid utöfningen af denna grannlaga pligt alltid vara icke blott verkligen ojäfvige, utan ock upphöjde öfver all misstanke om det egna intressets inverkan på åtgärderna och domsluten,, detta är nogsamt bekant. Men man skulle gerna föreställa sig att åtminstone konungens befallningshafvande d. v. s. öfverståthållare, understäthållare, landshöfdingar, landssekreterare och landskamererare, äfven om de icke kunde afhålla sig från deltagande i bankrörelse, åtminstone skulle tveka att ingå i de bankers styrelser, hvilkas åtgöranden det ålikger dem såsom embetspligt att kontrollera. Verkligheten motsvarar tyvärr icke ens dessa, ytterst måttliga anspråk. Genomgår man listorna på bankernas styrelser, finner man på flera ställen landssekreterare eller landskamerare sitta i styrelserna för just de banker, de sjelfva såsom landshöfdingeembete skola kontrollera. Och då, som man vet, landshöfdingarne ofta vintertiden bivista första kammarens sammanträden och sommartiden hafva tjenstledighet, samt således större delen af året göromålen både verkligt och synbart bero på landssekreteraren och landskameraren, hemställa vi hvilka slutsatserna blifva af särskilda utskottets ofvan citerade grundsatser i fråga om tryggheten af de i banklagen omskrifna kontroller på bankernas sätt att begagna dem gifoa rättigheter och förmåner. Man kan svårligen undgå att förundra sig öfver att, sedan så riktiga lagstiftningsgrunder, som de här ofvan åberopade, en gång blifvit uttalade och godkända, de så snart derefter kunnat i likartadt fall lemnas alldeles å sido. EKSTRAND