Aftonbladet – 18 december 1869, sida 1

Hr Demirgians ambassad ger G. H. T. anledning till några betraktelser, som vi anse oss böra återgifva. Efter att ha meddelat P. T:s s. k. supplysning. i ämnet yttrar Handelstidningen: Häraf erfar man alltså, att hr Demirgian dock medfört ett enskildt bref från konung Carl XV till vicekonungen af Egypten. Men hvarifrån kommo ordenskedjorna? Och — ännu mer — hvarifrån hade hr Demirgian fått uppdraget att förklara, det konungen af Sverge skall ej blott med intresse följa, utan ill och med underhjelpa (aider) de föränIringar i den europeiska politiken med hänsyn till Egypten, som ansetts böra oundvik igen följa af Suezkanalens öppnande? Hvem nade berättigat samme herre att försäkra, det de förenade konungarikena aldrig skola örblifva likgiltiga i afseende å alla de frå sor, som beröra Egyptens sällhet och väl stånd,, äfvensom vicekonungens dynastia ycka och rättigheter? Hvarifrån har, spörsa vi, stallmästaren Demirgian, som icka ens ir en svensk man, erhållit bemyndigande att å tala på de förenade rikenas och deras onungs vägnar? I sanning, något oförsynare tilltag har man väl aldrig bevittnat. Saken är ju ingenting mer eller mindre än n förkänning om en allians, och detta just id den tidpunkt, då man i hvarje stund unde motse utbrottet af ett krig mellan Sgypten och Turkiet. aken är så orimlig, att trots hr O. von C:s bref, med alla de åberopade närvarande venskarne, hvilka skola en gång vittna i aker, man näppeligen kan anse berättelerna vara annat än dikter. Åro de ej detta, å måste hr Demirgian afskedas och bortisas, på det att icke konungen skall blifva omprometterad inför ej blott sitt eget land, itan inför hela Europa, att hafva inledt så lana transaktioner utan sina rådgifvares ande. En så grundlagsstridig handling är elt enkelt omöjlig, och hr Demirgians pomösa tillställningar och tal måste derföre falla, fver hans eget hufvud. Men, såsom sagdt, berättelsen måste bero å ett gyckel eller skämt med de båda korespondenterna.