Aftonbladet – 15 december 1869, sida 2

att förete, skulle, om det blefve gällande, at snart visa sig i verkligheten. Samhället för-kc lorade all trygghet derför att dess pligt att lindra den verkliga nöden uppfylldes; och jga tiggeriet skulle i sin svåra och hotande ge-jle stalt intaga den ordnade fattigvårdens plats. !m Hr Kinmansson öfvergår härefter till hrni Hasselrots förslag, att, med bibehållande aflfö fattigvården såsom frivillig, likväl medgifvalsk rätt till utkräfvande af ersättning utaf hem-jdi ortssamhället för understöd, meddeladt aflve främmande kommun. I detta förslag, anmärri ker han, -vill den åsigt vinna framgång, attkl genom fullgörande af hvad som förmenasse hafva för en annan varit en pligt, hvars ut-vi öfning menniskokärleken bjudit, men lagen fr icke ålagt, ändock förvärfvas ett fullt berät-til tigadt anspråk på ersättning för den kost-jin nad, som genom den öfvertagna pligtens fallde görande uppkommit. Att begagna en sådan af föreställning såsom grund för lagbestämmelser i antydda syftning, anser hr Kinmansson fö ej lära vara möjligt. ni Komiterades alternativa förslag, som äfven ta medgifver utkräfningsrätt, men såsom en oundhö viklig följd deraf nödgas öfvergifva frivillig-sä hetsprincipen och gör fattigvården obligato-vi risk äfven för andra nödställda än vansin-ell niga personer och föräldralösa barn, bibehåller likväl oförändrad föreskriften om kommunens uteslitande bestämningsrätt i fråsor angående meddelande af fattigunderstöd och om förbud mot all klagan öfver kommunens derutinnan fattade beslut. Hrik Kinmansson anser, att då detta förslag erkänner den obligatoriska fattigvårdens fa srundsats, så är det icke iöfverensstämmelse le: ned, utan i strid mot densamma som förslaso set på samma gång öfverlåter åt hvarje komti; muny att fritt gifva elier icke gifva under-Ida stöd, utan att någon klagorätt i anledningun deraf må kunna ega rum. sä Enligt de framlagda förslagen skulle så för-1ta faras, att den, som hos fattigvårdsstyrelse fö begärt understöd, men fått sin begäran afslatr gen, egde att hos en annan kommunens delegalit tion söka ändring, nemligen å landet hos komsin munalstämma, och i stad å allmän rådstuga af eller stadsfullmäktige eller hos en särskild uträ sedd nämnd; och mot ett i sådan ordninglon förnyadt afslag af kommun skulle vidare ta-so jan ej tillåtas. Alla tre förslagen antagalla dock, att kommunerna ej skola undandraga sig att frivilligt fullgöra sin fattigvårdspligt. Erinrande, att den sist beslutande kommunala myndigheten ytterst icke skulle ledas af annat intresse än fattigvårdsstyrelsens eget, i men hvad anginge kommunalstämma och all-) män rådstuga, beslutade efter 11ycket olika S rösträtt än den inom fattigvårdsstyrelsen stadgade, anser hr Kinmansson det uppenbart, att kommuner, sålunda lemnade åt sij sjelfva, kunde, och understundom skulle, me eller utan uppsåt, åsidosätta den blott moraliska pligten, och att således nöden och eländet ej sällan skulle lemnas utan lindring. Hr Kinmansson fäster vidare uppmärksamheten -derpå, att då såväl komiterades alternativa förslag, som reservantens, tillikal,, innefatta, att besvärsrätten från första tilljyj andra kommunalinstansen skulle stå öppen; äfven för behöfvande, som vistas inom an-le; nan kommun, än den der han eger hemortsfc rätt och i denna främmande kommun nöd-y gas begära fattigunderstöd, så skulle härigenom uppkomma det orimliga förhållande, ett en persor, som ej vore kommunens medlem, likväl kunde derstädes pårordra komunalstämmas hållande angående sina angeenheter. Han anser för öfrigt, att det en närmare granskning torde visa sig att försöket att, i frågor af förevarande beskaffenhet, med bevarande af någon konseqvens T uppställa stadganden angående två instanser inom en och samma kommun, eller, utom fatT tigvårdsstyrelsen, äfven en annan slutligen afgörande, skall mötas af så mycken svårighet, att detta försök visserligen måste öfver-? gifvas. Slutligen uttalar hr Kirmansson, med anledning af förslaget att förvägra klagan öfver kommunens beslut, den åsigt, att! då, genom den nu medgifna besvärsrätten fattighjonet, samhällets ringaste medlem, den!3 mest beroende och den minst betydande, kan, icke annorlunda än genom sina egna åtgärder, komma i åtnjutande af hvad, enligt samhällets vilja, bör förunnas honom, så är detta visserligen ett så vackert bevis pål!? svensk frihet, att det torde finnas värdt att bevara, icke att utplåna. Sedan hr Kinmansson härefter förklarat, att äfven om besvärsrätten återställdes ilF komiterades alternativa förslag, han likvällt ej kunde tillstyrka dess utfärdande såsom ; författning, enär detsamma, i anseende till de till ledning för komiterades arbeten gifna föreskrifter, icke kunnat på något tillfreds-i ställande sätt afhjelpa eller förmildra de olä-s genheter, som framkallat riksdagens klagomål, öfvergår han till framläggande af sina åsigter om hvad som vid uppgörande af enig ny fattigvårdslagstiftning kan vara att iakt-7 taga. Dervid anser han ännu återstå att utreda hvad som bör förstås med obligatorisk eller Yegal fattigvård, och med frivillig fattig-!a vård, antagande han denna utredning komma 1: att ådagalägga, att samhället väl bör främja n och understödja en ordnad frivillig fattigvård, z men åter icke kan undvara en lagbestämd, som i sista hand har till hands en nödhjelp; —Ly att det lika visst är stridande mot samhäl-!r lets intresse att någon dess medlem lemnasiu så utan bistånd att han dör af hunger ellerie förgås af elände, som det ej kan vara förb enligt med samhällets fördel att en fattig-q vård uppkommer, som, understödjande utanji urskilning och utan behof, förqväfver om-ia tankah för egen och de sinas bergning; —)f samt att en stor skildnad förefinnes emellan t det att samhället eger, såsom sig bör, en; allvarlig och sträng fattigvård, och att-samhället eger, hvad man hade anledning säga,i ingen fattigvård: alls. Dessutom uppstå — säger hr Kinmansson — på fattigvårdens område åtskilliga, frågor af vigt, som i de framlagda förslagen måst förbigås eller icke kunnat till fullständigare utredning upptagas. Han anser sålunda, att stadgandena om behöfvandes rätta försörjningsort torde kunna blifva mera enkla! , och lättare tillämpliga än.de af riksdagen! och komiterade föreslagna; — att på nu stadgade grunder för fattigvårdsutgifternas fördelning mellan olika kommuner böra fortfarande kunna byggas föreskrifter, ledandelk till en tillfredsställande tillämpning; —-att)s! det förtjenade öfvervägas huruvida icke kom-få mun, der en främmande behöfvande vistas, !d finge under vissa omständigheter vidkännasnn någon del af kostnaden för hans underhåll, ilst stället för att nu hela kostnaden måste ovil-f korligen ersättas af den behöfvandes försörj-)h ningsort; — att det torde vara nödigt attf något göres för att mera allmänt fördelas fattigvårdens börda, i hvilket hänseende an-ls tydes vissa fall då statens och länets mellan-)b komst vore lämplig; — att vidare fattigvår-h dens statistik bör närmare ordnas, så att detlä må blifva möjligt att hvarje år erhålla delF uppgifter i ämnet, som anses erforderliga; — i att i fattigvårdslagen borde införas någrald föreskrifter angående de allmänna grundernalr ör upprättande af tvångs-arbetsinrättning,J