Aftonbladet – 14 december 1869, sida 2

I detta ögonblick upphörde sången derute, och den djupa och andaktsfulla tystnaden afbröts endast genom det svaga ljudet af en bedjande röst. Långsamt och med darrande hand upplöste presten sin halsduk — tvekade — suckade djupt — och pekade. på ett ärr, som nu tydligt syntes på hans hals. Han nen något i detsamma, men klockan ringle under det han talade. Det var tecknet till nattvardens början. Gabriel kände, i det han föll på kvä, en arm om sitt lif; som stödde honom och hindrade honom att falla. Under ännu några ögonblick var han medveten om att klockan upphört, att en fullkomlig tystnad rådde, och att fader Paul med sänkt hufvud knäböjde framför korset, — derpå fördunklades föremålen, och han såg och hörde intet mera. Då han återfick medvetandet, var han ännu i kajutan — och den man, hvars lif hans far eftertraktat, stod lutad öfver honom och bestänkte hans og med vatten — under det qvinnornas och barnens skära röster förenade sig med församlingens, sjungande Aygnus Dei. Se upp utan fruktan, Gabriel, sade presten. Jag önskar: ej hämnas oförrätter: jag skall ej straffa sonen för fadrens misserning. Se upp, och hör! Jag har underTiga saker att omtala, och jag vill före morgonen uppfylla en helig pligt, dervid du måste bli min vägvisare. Gabriel försökte knäfalla och kyssa hans hand, men fader Påul hindrade honom och sade, pekande på korset: Knäböj der — icke för mig: icke för din medmenniska och vän — ty ein blifva din vän, Gabriel, i tron att Guds barmhertighet så har velat det. Och hör nu på mig, forttor han med en broderlig ömhet, som gick Gabrivl till björtat, sgudstjensten är ära slut,