Aftonbladet – 14 december 1869, sida 2

borgerliga samhället i sig upptagit inrättningen af enskild eganderätt, bör väl ock med denna inrättning vara förenad inrättningen af fattigvård, som endast är en sådan reglering af den enskilda eganderätten, att ingen af samhällets medlemmar må med lifvet plikta för brist på eganderätt. Otvifvelaktigt är ock samhällets fattigvård ett af de starkaste värnen för eganderätten både i praktiskt och teoretiskt hänseende, d. v. s. mot kommunismens teori och praktiken af stöld och rån. Minst synes det kristliga samhället, såvida det vill låta sina inrättningar och lagar vara uttryck af den religion det bekänner, kunna underlåta att egna sin vård åt nöden och fattigdomen., Erinrande, att riksdagen erkänner att fall gifvas der samhället måste lemna bjelp och der fattigvårdsbidraget således måste vara obligatoriskt, anmärker kammarrätten likväl, att riksdagen i sin skrifvelse ej ens antydt grunden för den verkställda fördelningen mellan den obligatoriska och den 8. k. frivilliga fattigvården, och att den ringa upplysning man i detta afseende kan vinna af riksdagsförhandlingarne ej är tillfredsställande. Man har, — fullföljer kammarrätten — pkallat vansinnige och föräldralöse barn, som sakna tillgångar, absolut hjelplöse, och sagt, att det alltså måste betraktas såsom kommunens oafvisliga pligt att taga vård om dem och bekosta deras underhåll,. Men då vansinnige kunna finnas, hvilkas förståndsrubbning är sådan, att den icke förtager all arbetsförmåga och då många föräldralösa barn kunna, till följd af goda naturanlag, tidi utbildning och allvarlig uppfostran redan vi 12 eller 13 år försörja sig sjeltva, så synes någon absolut, som väl vill säga en i alla möjliga fall befintlig, hjelplöshet ej vara för handen. Deremot torde väl ej så sällan inträffa, att andra fattiga äro lika eller mera hjelplösa, än vansinnige personer och föräldralöse barn. Ty. hvem är ej hjelplös om ej det späda barn, hvars föräldrar, tryckta af den yttersta nöd, eller råare än djuren, lemna barnet ett rof för hunger och köld, om ej den lemlästade krymplingen eller den förlamade sjuklingen, som endast genom medmenniskors barmhertighet-och vård kunna framsläpa sitt lif? ! Kfter att sålunda hafva sökt visa, att hjelplösheten icke. lemnar någon antaglig grund för fördelningen, och anmärkt att det synes lika omöjligt att på något annat sätt kunna tillfredsställande förklara, hvarför kommunen skulle i afseende på de nämnda fattiga hafva en mera oafvislig pligt till fattigvård, än i afseende på andra fattiga, förklarar kammarrätten sig finna riksdagens antagande utaf obligatorisk fattigvård vara, från riksdagens synpunkt, omotiveradt; och att den, så inskränkt, som riksdagen bestämt densamma, Some skulle kunnat, utan brott mot tanken eller våda för verkligheten, helt och hållet uteslutas. Att i spetsen för en fattigvårdslag uppställa såsom regel, att samhällets fattigvård icke eger någon vård om den utblottade sjuke, huru usel han än vore, om de utfattige, som genom ålderdomssvaghet eller. vanförhet äro beröfvade allarbetsförmåga, om de barn, hvilkas föräldrar sakna förmåga att egna dem den vård deras kroppsliga och andliga väl kräfver, synes kammarrätten vara ett gäckeri med begreppet fattigvård och ingalunda öfverensstämma med den mensklighet och barmhertighet, hvarDÖ tid äfven hos riksdagen blifvit berömd. Kammarrätten söker härefter utreda hvad med begreppet frivillig fattigvård måste förstås. Från en sida betraktad. — yttrar kammarrätten — är all samhällets fattigvård frivillig, nemligen tillkommen genom samhällets fria beslut och utöfvad enligt de af samhället sjelft otvunget antagna lagar. Men i den mening. som riksdagen åsyftat kan den icke vara frivillig! Den af samhället utöfvade fattigvården utöfvas icke af individerna, utan af samhällets organer; men för dessa finnas egentligen icke någon fri vilja. som endast är en den menskliga individens egenskap. Samhällsorganerna måste handla efter gifna lagar och reglor; deras verksamhet måste vara lagbestämd. Detta är en tankenödvändighet. Riksdagen har velat tillsova