Aftonbladet – 14 december 1869, sida 2

capa en samhällets frivilliga fattigvård såinda, att det öfverlemnats åt fattigvårdstyrelserna att utöfva fattigvård efter som e kunna finna det för godt. Härigenom blifer dock fattigvården icke frivillig, utan godycklig och möjligen till och med despotisk. Jå den meddelas, sker det icke enligt de ifvandes, d. v. s. de fattigskatt betalandes ria vilja; för dem är den meddelade fattigården fullt obligatorisk. Men den blir, beoende af de individers: godtycke, som utgöra najoriteten i fattigvårdsstyrelsen; de kunna jelfva icke tvingas att utöfva fattigvård i anra fall, än då fråga är om vansinniga peroner och föräldralösa barn, men de kunna, tan att vara bundna af någon lag, tvinga ommunens medlemmar att öfva barmhertiget. En sådan frivillighet är endast ett falskt ken, och den må kunna ega rum i ett despoiskt samhälle, men passar ej för vårt land, ler hvarje samhällets funktionär, han må ara statens tjensteman, eller utöfva en meighets förtroendeuppdrag, i allt sitt görande ch låtande bör vara bunden af lag, men cke öfverlemnad åt sitt eget godtycke. Utlåtandet öfvergår härefter till en annani f höfvodpunkterna i riksdagens grunder,, iemligen frågan om besvärsrätten. Det annärkes, att många bland riksdagens talare, om yttrade sig i ämnet, syntes hafva ansett attigvårdens frivillighet hufvudsakligen bestå leri, att fattigvårdsstyrelsernas beslut, hvargenom begärdt fattigunderstöd blifvit helt ch a eller till någon del vägradt, ej kulle kunna dragas under embetsmyndighets röfning, Kammarrätten anser emellertid, utt då fattigvården ju hufvudsakligen består meddelande af understöd i en eller annan orm, så måste föreskrifterna om understöds neddelande utgöra kärnpunkteni hela fattigrårdslagstiftningen, vid hvilket förhållande let ock torde vara af största vigt och angeägenhet att tillse att dessa föreskrifter blifva iktigt efterlefda. Den strängaste kontrollen! väröfver antages ligga uti den fattiges klagoätt hos de helt och hållet opartiske statsnyndigheterna. Att i de allra flesta fall bortaga denna kontroll, utan att sätta någon innan i stället, skulle förvandla största deen af den bestående fattigvårdslagstiftningen ill tomma ord utan verkan, hvilket sätt att gå till väga kammarrätten fioner oförenligt med det värde, det anseende och den betydelse all lag inom samhället bör ega. Anmärkande i sammanhang härmed, att då den obligatoriska fattigvården blefve på föreslaget sätt inskränkt, komme största delen af fattigvårdsförordningen att utgöra endast goda råd ät församlingarne utan någon förbindande kraft, tillägger kammarrätten: Garska många af dem, som yrkat fattigvårdens nu föreslagna frivillighet, hafva otvifvelaktigt hoppats och föreställt sig, att församlingarne skulle, oaktadt den nya lagen, likväl fortfarande behålla sin fattigvård lika vidsträckt och ordnad som hittills. Det synes ock troligt att de önskat åstadkomma en lagstiftning, som af de fattigvård gifvande skulle anses innehålla befallning om förtfarande fattigvård, men af de fattigvård behöfvande, såsom icke innehållande ett sådant bud. Kammarrätten är dock fullt öfvertygad att ett sådant försök skulle misslyckas. All anledning är nemligen att antaga, att förhållandet blef alldeles omvändt.. Om också till en början de allra flesta fattigvårdssamhällen skulle låta sin fattigvård qvarstå i oförändradt skick, så är ock otvifvelaktigt, att icke så få samhällen skulle upptäcka sin vunna frihet och icke dröja att bigagoa sig deraf. Exemplet skulle snart hos andra fattigvårdssamhällen verka efterföljd. Men icke nog med exemplet. Det är klart att den fattiga befolkningen i de samhällen, der intet understöd lemnades, skulle, såvidt möjligt, söka vinna intyg, vare sig genom inflyttning eller tiggeri, der, hvarest den nödlidande ännu erhölle hjelp. Så skulle de samhällen, som fortfarande ville bibehålla fattigvården, snart öfversvämmas af fattiga och sålunda rentäf genom omständigheternas tvång förmås att indraga sin fattigvård. Kammarrätten kan ej finna annat, än att utfärdandet af en fattigvårdsförordning, byggd på den frivillighetsgrund förslaget innehåller, skulle vara en verklig och stor riksolycka. Den organisation fattigvården, särdeles efter 1847 vunnit, skulle inom kort tid blifva förstörd. Att derigenom hos den fattigare befolkningen skulle framkallas mera sparsamhet, mera belåtenhet med fattigdomen, en omsorgsfullare vård om barnen och: deras uppfostran, större omtanka om framtiden och ålderdomen, låter sig ingalunda antagas, men med säkerhet kan förutses, att det redan för närvarande öfverklagade tiggeriet skulle tillväxa till långt mera förfärande dimensioner, än nu och sannolikt:skulle det ås mellan den behöfvande och den icke behöfvande, som man påstått vara framkalladt af nu gällande fattigvårdslagstiftning, men som man väl måste medgifva nu endast föras inom känslans och ordets område öfvergå till verklighet och handling. Kammarrätten, som slutar med att afstyrka det af komiterade uppgjprda lagförslägets antagande i nu befintligt skick, men medgifver att rättelse och jemkning af åtskilliga föreskrifter i nu gällande stadganden kunde åstadkommas, hemställer derföre, att K. M:t täcktes, på sätt, som kan finnas lämpligast, låta utarbeta ny förordning om fattigvården i riket. Kammarrättsrådet Kinmansson har vid utlåtandet fogat ett särskildt yttrande. Det utgör egentligen icke någon reservation utan blott en närmare utveckling af de af kammarrätten gjorda anmärkningarne, hvarjemte hr Kinmansson ansett sig böra dels antyda de principer, som i hans tanka borde läggas till grund för en revision af fattigvårdslagstiftningen, dels ock påpeka hurusom genom en förklaring eller erinran om rätta förstånAE af vinca, dala afina gällande fa ttivvärde.