Aftonbladet – 13 december 1869, sida 3

Uttrycket i prestens bleka, lugna drag, va så mildt och vänligt, att de små barnen tultade fram till honom och fattade Farligt ; hans svarta drägt, så ofta haps klara blå ögon hvilade på dem och han vinkade dem till sig. Ingen skulle af fader Pauls yttre kunnat ana hvilka dödsfaror han gått igenom, om det ej varit för det sabelhugg, ännu knappt läkt; som sjöten öfver bats pånna. Detta hugg Hade han erhållit: då han knäböjde vid altaret i den sisti af Bretagnes kyrkor, som motstått förödelsen. Han skulle varit död på stället, om icke bönderna, som bådo med honom, hade, ehuru obeväpnade; likt tigrar störtat sig öfver soldaterna och med uppoffring af egna lif räddat sin själasörjare. Det fanns ingen åf de nu härvarande, som skulle Hafva tvekat, om tillfället så erfordrat, att på samma sätt uppoffra sig för honom. Gudstjensten började. Sedan den tid då de första kristna: tillbådo i underjordiska hålor; kan någon gudstjenst väl tänkas mera ädel i sig sjelf och högtidligate tillsin omgifping, än den som här firades? Här var intet konstladt prål, intet prunkande öfverflöd af prydnader, ingen åtföljande ståt af menniskors uppfibning. Allt omkring denna Eyrka hade det tystnade hafvets vördnadsvärda majestät. Detta tempels hvalf var den omätliga hinilen, dess ljus den klara månan, dess. enda prydnader de otaliga strålande stjernorna. Här funnos inga betalta sångare eller fika kyrkans furstar, inga nyfikna åskådare eller sorglösa åbörare af kyrkomusikens ljufva toner. Denna försginling och de som fört den tillsammans voro alla lika arma, lika förföljde, alla samlade för att bedja, oaktadt timliga förluster hotade, och deras lif sväfvade i fara: Huru ljuft och klart strålade månskenet öfver åltaret och det knäböjande folket! hura högtidligt och himmelskt ljödo