Aftonbladet – 13 december 1869, sida 3

hvarje akt och hvarje scen allt lumpnare, så att man slutligen vämjes vid tanken, att man så länge kunnat låta uppmärksamheten vara fästad vid någon som är så usel i hela sitt väsen, både hvad karakter och förstånd angå. Han framstår till slut mera som en dum slyngel än som en i sina egna nät fångad intrigör och det är mera äckligt än tillfredsställande att till slut vara närvarande vid den scen, der han difinitivt afslöjas och lommar af såsom en våt hund. Men det värsta är, att de, mot hvilka Steenspar har orätt, i och för sig. sjelfva icke afva rätt, att de allesammans mer eller mindre äro stympare, icke ens den märglösa, flegmatiska och tafatta doktor Fjeldbo undantagen, om hvilken författaren låter Steensaard med träffande ironi säga: cdu har gått erinne i Christiania och drifvit omkring i thevattenssällskaper och utfyllt tillvaron med att säga småqvickheter,. En enda figur, Selma, företer några kraftigt tilltalande drag; men detär blott för ett ögonblick; man väntar, att derutur skall utveckla sig någonting sundt och lifskraftigt; men den blixten är blott en kornblixt; det är ett anlopp, på hvilket endast följer gäckad väntan, Författarens stora talang i fråga om scenisk konst, hans rika erfarenhet såsom f. d. teaterdirektör uppenbarar sig bland annat deri, att stycket på scenen gör ett långt kraftigare och bättre intryck än man kan föreställa sig, då man läser det. Många detaljer, många småroligheter, som vid läsningen förefalla föga qvicka eller möntrande, göra på scenen ganska mycken komisk effekt: Härtill bidrager tan tvifvel i väsentlig mån det ypperliga spelet, som på de flesta händer är mnågonting af det bästa, som vid vår dramätiska scen presterats. En sådan Dael Hejre som Knut Almlöf t. ex. komner åskadarne att af bjertat le åt mången olighet, som i sig sjelf icke är mycket rolig. Styckets i sceniskt hänseende skickliga samnansättning, virtuositeten i dialogen och det örtjenstfulla span göra att åskådaren hela iden är utiderhåller och ganska ofta road, nen att han efter styckets slut icke känner ågon behållning, utan tomhet och en känsla Vf obehag. Att se om ett sådant stycke lera gånger är visserligen en fysisk möjlighet, nen. står ganska nära gränsen af det moraiskt omöjliga. : Hr Fredriksson RR öch hr Dahlvist (Aslaksen) blefvo inropade under pjeens gång och samtliga de i hufvudrollerna pelande: efter dess slut. ! Spölet i detta stycke förtjerar så mycken Ippmärksamhet, att vi morgon skola dertill kterkomma. .