Aftonbladet – 13 december 1869, sida 3

sköna för det skönas skull. Hans ståndpunk är den afgjordaste pessimism, men icke a Idet melankoliska slaget, utan harmens oc indignationens. Denna rikning hade reda! kommit fram i Kjerlighedens Komoedie, me denna tog man egentligen ingen notis om för län i andra upplagan, som utkom efter Brandb Sistnämnda dikt slog och eröfrade publike Jgenom kompositionens nyhet, genom det gåt I lika i innehållet, genom den lågande passior hvarmed författaren kastade handsken mo J vår tid och mot hela samhällstillståndet. Danmark favn man genast, att han stod ett direkt förhållande till Nordens djupaste skarpsinnigaste och konsiderationslösaste tän kare i vår tid, till Sören Kierkegaard. Lik. som denne säger han: Min själs rn ä förakt och synes ha tagit till valspråk ytt randet i Enten—Eller,: Låt andra klag: öfver att tiden är ond. Jag klagar öfve att den är usel; ty den är utan passion Menniskornas tankar äro tunna och skröpliga såsom knypplingsarbeten. Deras hjerta tankar äro för usla till att vara syndiga För en mask skulle det kanske anses synd att hysa sådana tankar, icke för en menniska, som är skapad efter Guds beläte,. Mar har icke utan skäl sagt, att sjelfva Brand har sin förebild i Kierkegaards lif och pergonlighet. Efter Brand följde Peer Gynt, genomträngd af samma polemiska och pessimistiska anda och såsom drama väl ett af de besynnerligaste som någonsin existerat. Det är i yttersta grad odramatiskt, ej blott emedan det aldrig ens kan ifrågasättas att uppföra det på en scen, utan emedån det helt och hållet saknar såväl enhet i handling som enhet och sammanhang i karakterer. I de första akterna finnes en sådan rikedom af poetisk storhet och skönhet, ått dikten derigenom intager en hög rang bland det förnämsta af vår tids verkligt originella poetiska produktion, men det visar sig sedermera att hjelten är en tom abstraktion som umgåsmed abstraktioner och i 4:de äkten öfvergår detta till ett så vidunderligt allegoriskt spel, att mången vid läsningen visserligen är färdig att utropa med Kellgren: Man eger ej snille för det man är galen,; De anmärkningar, som man gjort emot dessa Ibsens polemiska läsedramer, att de förete en torr och schematisk komposition, att böjelsen för det abstrakta och symboliska der tager öfverhand och att hufvudfigurerna icke äro lefvände väsen, utan endast incarneråde begrepp, synes ba föranledt honom att nu en gång åstadkomma någonting, som -man icke kunde beskylla tör bristande realism. De ungas förbund: är också. verkligen realistiskt samt i alla afseenden lämpadt för scenens fordringar, Författaren har i sistnämnda hänseende till och med utveckat en utomordentlig tecKnisk skicklighet. I letta femaktslöstspel fiönas inga repliker, som. stå der blott för författarens eller äskådarens skoll (sådana man , ofta finner i författarens ildre sceniska dramer) och, hvad ännu märkigare är, ingen endå monolog. Det är ett relt, och hållet realistiskt lustspel, men genom len skarpt framträdande tendensen få styckets igurer ett slags symbolisk karakter såsom epresentanter för alla de olika kategorierna nom det norska sambhällslifvet, mot hvilket ela stycket vänder sig med bittert satirisk olemik. Vi höra icke till dem söm utdöna den politiska satiren från scenen. . Vi ro tvertom, att en nutidens Aristofanes skulle inna rikt och tacksamt stoff nti den mateialism och feghet, den mångfaldiga svindel ch humbug, som uppenbarar sig i nutidens amhällslif. Men poesiens rätt får dervid cke uppgifvas, När den antika komedien. isslade forntidens dårskap och förvändhet, å fanns det alltid en ideal bakgrund, nåonting, som hänvisade på nationålitetens unda kärna, När Holberg tecknar den potiske kannstöparen och hans omgifning, så ker det med en så djup och äkta humor, tt leendet verkar välgörande och frigörande ch bringar oss i relatioh med det ideala. lär deremot finnes ingen humor; spridda rag af effektfull komik, af påhängdå småoligheter förekomma här och der, men det ela företer int komiskt; det är en törk och tröstlös målning af idel uselhet och : nklighet under olika former. Det-ideala ålles icke uppe genom någon enda figur; af det. inda och kärnfulla i norska folklifvet, hvar-. f andra författare lemnat så sanna och gri-. ande skildringar, finnes icke ett enda drag, mm kunde verka försonande och bilda mot-, tycke till det förvuxna, ihåliga och lumptia. . tycket är si alla sina detaljer utarbetadt. ed stor konstmässighet; men der såknas: besi. Författaren har icke stått öfver sitt ; off, han har varit bunden deraf, och följ; en deraf har: varit. partilidelse, harm och): s 1 J itterhet, i stället för humor. Stycket kan il närmast kallas ett: karakterslustspel, ty, I spännande intrigförveckling kan man väl ippeligen tala om, då intrigernä blott estå i samma slags små konster, som ouppSrligt upprepas; men den bristfälliga och I en del fullkomligt onaturliga utvecklingen karakterer vittnar bäst om. styckets tenntiösa art, i detta ordssämremening. I ufvudfiguren synes författaren ha velat tecks ven i vissa fall rikt :begåfvad natur, hos rilken anlagen äro splittrade, så att känsn och fantasien gå at ett håll, den moraska viljekraften åt ett annat. I de första å akterna tecknar förf.. honom såsom en ppriktig entusiast, som tror fullt och fast . sig sjelf och sin mission, och denna tro annar genom det märkligaste sjelfbedrägeri rar, sedan han sölat sig i den ena lumpeneten efter den andra. I stället för att gem en karaktersutveckling, som vore natursy, i någon mån rättfärdiga det intresse, varmed man skulle omfatta denna gestalt, h antingen låta honom under konflikterna omma till sjelfkännedom och gifva sanninen äran, eller också definitivt och ener.g skt vända sig åt det onda och deril!t TA fr frn fr Va -— AA