Aftonbladet – 13 december 1869, sida 3

Det var den!lugnaste afton man haft på länge. Icke ett moln fanns på den klara himlen, icke en kåre öfver hafvets jemna yta Mödrarne läto sina små barn fritt. ströfva omkring på stranden, ty oceanens vågor slumrade så ljoft och stilla på sin sandbädd, som omr de blifvit förvandlade till en insjös lugna vatten. Långsamt, nästan omärkligt nalkades fartyget — knappt en vindfläkt förde det framåt, det drefs sakta af floden iöåt land, under: det seglen hängde slappa emot masterna. Långt efter sedan solen gått ned, väntade och vakade församlingen på stranden. Månen och stjernorna strålade i all sin nattliga glans, innan skeppet fälde ankar. Då Ijöd en klocka stilla och högtidligt öfver det lugna vattnet, och i samma ögonblick, så långt ögät kunde nå, syntes de mörka konturerna af fiskarbåtarne från hvarje vik af stranden, snabbt och förstulet glida öfver det skimrande hafvet. Så snart båtarne hunnit fram till skeppets bredsida, tändes låmpan på altaret, och dess låga brann röd och dunkel i det strålande månskenet. Två af presterna ombord voro klädda i högtidsskrud och väntade på sina platser för att börja gudstjensten. Men der fanns ock en tredje, klädd endast i vanlig presterlig drägt; han blandade sig med församlingen och talade några ord vid hvar och en, allt efter som de stego upp för skeppets sidor. De som aldrig sett honom förr, förstodo dock af det ryktbara -krusifixet han höll i hand, att den prest, som mötte dem, var fader Paul. Gabriel blickade med en blandning, af förvåning och fruktan på denne man, som han pu såg för första gången, ty den vidtberyktade anföraren för de kristne i Bretafne tycktes till utseendet vara fögå äldre än han själf,