Aftonbladet – 11 december 1869, sida 2

i BRENNANS tankar från glädje till smärta, verkade äfven i fysiskt hänseende. Han kände en qväfvande ångest i sin fars närvaro, och då Perrine skyndsamt påsatte sina ytterplagg och än bleknande, än rodnande, nalkades dörren, följde han henne ut så hastigt, som om han jämnat fly från sitt hem. Aldrig förr hade friska luften och dagsljuset förekommit honom eg ett så himmelskt inflytande! Han sade, vader det de gingo tillsammans på väger till bondgården, trösta Perrine öfver fadrens . tterhet, han kunde försäkra henne om sin eget tillgifvenhet, den intet på jorden skulle kunna Förändra, men detta var också allt. Han vågade icke förtro henne det ämne, som sysselsatte hans tankar; af alla menskliga varelser var hon den sista, för hvilken han kunnat uppenbara den grufliga hemlighet, som grämde hans hjerta. Så snart de kommo i sigte af bondgården stannade Gabriel, och under löfte att snart besöka henne, tog han afsked af Perrine med låtsadt yttre lugn, men med förtviflan i hjertat. Hvad den stackars flickan än måste tänka derom, kände ban sig omöjligt ega mod att i detta ögonblick möta hennes far, och höra honom enligt sin vana gladt loch muntert språka om Perrines förestående giftermål. Lemnad åt sig sjelf, vandrade Gabriel hit loch dit öfver heden, utan att veta eller br sig om hvart han riktade sina steg. De tvifvel om hans fars oskuld, hvilka blifvit skinade genom besöket vid Merchants Table, I hade fadrens egna ord och uttryck åter upplifvat — till och med bekräftat, ehuru han knappt för sig sjelf vågade medgifva att så var förbållandet. Det var ohyggligt nog ats nödgae ius6 det morgonens undersökning efter all sannolikhet ej var tillfyllest — att bemligheten i sjelfva verket ännu ej var upp