Aftonbladet – 11 december 1869, sida 2

STOCKHOLM den II Dec. Den obligatoriska folkundervisningen, säger Maurice Block, har hittills ej erkänts i Frankrike, under förevändning af aktning för friheten. Man kan tvinga oss att tid efter annan rappa vårt hus, att uppmuddra ån som begränsar våra egor, att låta ett träd stå qvar eller nedhugga det. Hvad säger jag? man kan taga från oss vår son, för att skicka honom mot fienden eller utsätta honom för det mest mördande lufstreck — allt sådant vidkommer ej vår frihet: men att tvinga föräldrar att låta sina barn lära sig läsa och skrifva, det anses för tyranni! Vi äro den enda nation,som föra krig för en ide, och likväl ålägga våra lagar föräldrarne att skaffa sina barn kroppslig föda, men fritaga dem från skyldigheten att bereda dem näring för själen. Ännu en paradox: i allmänhet är det de ultrakonservative, som motsätta sig undervisningstvånget, medan de liberale och demokraterne kraftigt bekämpa denna okunnighetsfrihet, som de betrakta såsom samhällsupplösande., Den frejdade statistikern erkänner emellertid, att folkundervisningen småningom spridt sig efter 1833 års lag, som ålade hvarje kommun att underhålla en primärskola. Hade ej dekretet af 1852 fråntagit kommunerna rätten att utnämna läraren, för att slutligen öfverlemna den åt prefekterne, hade man ej på detta sätt inblandat politiken i folkundervisningen, skulle man kunnat säga, att hvarje åtgärd efter 1833 varit ett framsteg: presterskapet är ej längre oinskränkt herrskare öfver undervisningen, statsinspektörerne å ena sidan, ortens egna inbyggare — de genom 1850 års lag införda kantonalombuden — å andra sidan öfvervaka folkskolorna, fattiga barn undervisas på kommunens bekostnad, och det är kändt att nuvarande) undervisningsministern, hr Duruy, ifrigt anstränger sig för att göra kostnadstriheten allmän, men hvarken han eller det liberala partiet har intill denna dag förmått besegra deras motstånd, som äro obenägne för en sådan åtgärd. — Tilläggas kan, att kunskapsfordringarna utsträckas, att undervisningens nivå är i stigande, att lärarne mer och mer öfvergifva föråldrade metoder, som endast öfva barnens minne, utan att väcka deras förståndsförmögenheter, och att man till och med från Tyskland lånat mer än en af dess mest bepröfvade metoder. ST långt den franske författaren. När han förordar obligatorisk undervisning, förfäktar han en kärnpunkt i den franska demokratiens program. I sjelfva verket förtjena det demokratiska partiets ifriga bemödanden att höja folkbildningen fullt väl så mycken uppmärksamhet, som hvilken det vara må af dess politiska reformfordringar. Jemte en mängd andra företeelser, som frihetens vänner i alla länder med glädje bevittnat, röja dessa sträfvanden, att den franska demokratien omsider rätt fattat den verkliga karakteren af det onda, hvaraf det fram och åter mellan ytterligheter kastade samhället lider, och att den nu är förberedd på ett långvarigt, ansträngdt arbete, för att kunna rotfästa den frihet, man förat trott sig kunna dekretera inom fyra och tjuga timmar efter en revolution. Visserligen har, i lagstiftande kåren och senaten, det ultrakatolska och konservativa partiet under de sista åren uppbjudit alla sina krafter, för att afvärja de reformåtgärder, som med mer och mer växande styrka kats af folkbildningens vänner. Sålunda uppträdde i lagstiftande kåren Kolb-Bernard m. fl, när Duruy 1867 förelade sin ingriande undervisningslag, med yttersta häftighet mot hvarje tendens till undervisningstvång, hvilket från detta håll rentut betecknades såsom stt våldsdåd. Och när den bekante Dollfus från Mulhouse samma år i en; petition till senaten yrkade bemyndigande för kommunerna, att hvar för sig efter godtfinnande besluta obligatorisk undervisning, så vädjade Rouland i stormande ord till na) M. Blocks arbete utkom under förra hälften af detta år. a: