Aftonbladet – 11 december 1869, sida 2

tionalfåfängan, för att med hennes hjelp ned-, slå detta mer än onödiga försök att på tvångets och våldets väg införa skolpligt. Men å andra sidan höjde sig ock i båda församlingarna ej mindre betydande röster: i sendten uttömde Michel, Chevalier, till förmån för petitionen, allt hvad derom kunde sägas; i lagstiftande kåren yrkade Delamarre betydlig höjning af lärarlönerna och Carnot upprepade det ordet, att ej tändnålsgevären, utan skollärarne vunnit slaget vid Sadova. I samma riktning arbetar den demokratiska pressen, med Siecle i spetsen. Om en Rouland, genom att uppbesvärja egenkärleken smekande illusioner, lyckats draga på sin sida en kejserlig senat, för hvilken det är trooch huldhetspligt att skåda allting i rosenrödt, så är det å andra sidan visst, att tusen sinom tusen lyssna till en Louis Jourdans manande stämma: Vi äro hvarken en förpost eller en fyrbåk. För hvarje dag blir det mera ögonsynligt, att vi skrida tillbaka i våra politiska institutioner efter det öfriga Europa, emedan vår folkundervisning är oduglig. Annu mer lofvande än försöken, att genom lagstiftningsmaktens åtgärder åstadkomma en grundligt förbättrad folkundervisning, äro emellertid de enskilda föreningars ansträngningar, hvilka mer och mer taga fart. Man har tid efter annan sändt oss de redogörelser, som utgifvas af Ligue de Venseignement genom den högt förtjente Jean Mace i Beblenheim (dep. Haut-Rhin), hvilken vunnit ett vördadt namn såsom grundare af sockenbiblioteker. Det var, i förbigående sagdt, dessa biblioteker, som föranledde de celebra förhandlingar i senaten, då den nyligen aflidne Saint-Beuve ådrog sig alla rättrogna ignoranters vrede genom att bryta en lans till försvar för litteraturens frihet. Stadsmyndigheterna och åtskilliga honoraratiores, i S:t Etienne hade yrkat, att folkbibliotekerna borde öfvervakas, emedan de, genom att sprida farliga skrifter, undergräfde religion och sedlighet. Sainte-Beuve förklarade sig på det högsta ogilla, om man spridde otjenlig läsning, men varnade för hvarje tilltag att, efter Roms exempel, utslunga fördömelser mot vissa författare och uppgöra en index på förbjuden litterär frukt; sådant skulle blott verka motsatsen af hvad man åsyftade. Jean Maces folkbiblioteker ha blifvit ledstjernan för den nyssnämnda undervisningsföreningens verksamhet. Om vidden af det behof, man går att bekämpa, kan man döma efter siffror, sådana som följande: I kommunen Verrieres (dep. Vienne) finnas, på en totalbefolkning af 1002 personer, 290 som kunna både skrifva och läsa, 92 som endast kunna läsa, 620 som hvarken kunna läsa eller skrifva. Exemplet är ej enstaka eller särskildt utvaldt. Men om denna okunnighetens landsplåga, som man angriper, har ett fruktansvärdt omfång, så visar sig ock att sträfvandena för spridande af upplysning numera funnit en fruktbar jordmån. Föreningen räknar ännu ej två års tillvaro: dess första Bulletin du mouvement denseignement par Vlinitiative privge är daterad 15 Maj 1868. Likväl börjar redan ett nät af filialafdelningar eller cirklar. breda sig öfver Frankrike, af hvilka flere räkna ett mycket betydligt antal ledamöter, som erlägga en årlig afgift: så finna vi att La Ligue Marseillaisei början af året hade elfvatill tolfhundra medlemmar. Genomser man förteckningarna öfver cirklarnes styrelseledamöter, så finner man der medborgare af alla klasser broderligt förenade i ett fosterländskt värf. Hela antalet af filialer uppgår nu till femtio med femtontusen medlemmar. Jemte folkbiblioteker upprättas skolor, anordnas föredrag och undervisningskurser för vuxna personer, utdelas böcker, kartor och öfrig undervisningsmateriel 0. s. V. I dessa dagar ha vi mottagit bulletinen n:r 2, för November d. år., från ligans Cercle parisien, som stiftades i sistlidne Juni. Bland dess styrelseledamöter torde det ej vara ur vägen att nämna J. Mac, ordförande, Henri Martin och Camille Flammarion, viceordförande, Louis Jourdan, G. Gueroult, med flere bekanta publicister, för öfrigt fabrikanter, advokater, ett par damer 0. s. v.