Aftonbladet – 10 december 1869, sida 2

tändt gick Gabnel på nytt in i hålan, denna gång inträngande i dess mest aflägsna vrår. Han dröjde derinne tillräckligt länge, för att låta facklan brinna ned nästan till sin hand. Då han kom ut och slängde den brinnande återstoden af grenen ifrån sig, var hans ansigte u phettad ; hans ögon gnistrande, Han ilade bebymmerslöst öfver heden, genom de snår der han nyss förut så mödosamt banade sig väg, utbristande: Jag kan med rent samvete gifta mig med Perrine — jag är son till en så ärlig man som någonsin fanns i Bretagne., Han hade noga undersökt hvarje vrå af hålan, och icke det ringaste tecken till att något lik hade varit doidt der, kunde upptäckas i det ihåliga rummet under Merchants Table. : TREDJE KAPITLET. Nu kan jag med rent samvete gifta mig med Perrine Det kan tyckas som en onaturlig skildring af menniskokarakteren, att framställa en son i den samvetets orubbliga öfvertygelse att, eburu sjelf fri från all delaktighet i fadrens brott mot gästfrihetens agar, han ej anser sig värdig att hålla det a gång gifna trohetslöftet till sin brud, men bland de enkla inbyggarne i denna provins rar en sådan uppfattning af samvetets bud dtet ovanligt undantag från allmänna regeln. hurra okunnig och vidskeplig för öfrigt, utfvade dock befolkningen i Bretagne gästfrietens lagar lika mnitiskt som den uppfylde ina religiösa pligter. Närvaron af en främnande gäst, han måtte vara rik eller fattig, unde ej kränkas wid deras härdar, Hans äkerhet var föremål för deraq särskilda omorger -— hans egendom för deras särskilda navarighet, Om de än voro utfattiga, voro 18 dovk redy att med honvm dela sina sista