Aftonbladet – 10 december 1869, sida 2

1686 års kyrkolag intagna bestämmelser angående åföljden af affall från statskyrkan och utspridande i ; f religiösa villomeningar upptogos i 1734 års lag, or ch dervid jemväl blefvo föremål för den ändring, 1lä tt i stället för det en affälling, enligt 1 kap. 2 Slst tyrkolagen, aldrig skulle få njuta något arf inom oc Sverges gränser, så medgafs, enligt 7 kap. 4 Slvi irfdabalken, att arf finge af honom under vissa vil1 oc Kor PRpbäras, derest hån kom åter inom fem år oc fter det han från riket förvistes, — hvilken ändring I gc ikväl icke ansågs påkalla någon ändring af kyrkor: agens lydelse. Ett dylikt förfarande kan icke gerna lm synnerhet vid betraktande af den stora omsorg, med hvilken 1734 års lag utarbetades, förklaras annorledes än att berörda bestämmelser antagits rätteligen tillhöra den allmänna och icke den kyrkliga lagen, och liksom för att undanrödja allt tvifvel härutinnan blef i 1 kap. 4 missgerniogsbalken vid det från kyrkolagen öfverflyttade stadandet mot villfarande lärosatsers utspridande fogad en hänvisning till kyrko-ordningen af hvad som ansågs dertill höra. De i 1 kap. 2 8 kyrkolagen utsatta påföljder för såväl affall från statskyrkan som villomeningars utspridande kunde lik11; väl i viss mån anses i sig innebära,en kyrklig påle följd, enär den, som landsförvistes, med detsamma l1; blef från svenska kyrkan skild; men väsentligast voro de visserligen icke kyrkostraff, helst de ensamt berodde af den borgerliga maktens förordnanden, och det var derföre i sin ordning att stadgandena derom öfverfördes från den kyrkliga till den borgerliga lagev. Men om på en tid då kyrka och stat voro med hvarandra så nära förenade, att affall från statskyrkan medförde förvisning ur staten samt utspridandet af irrläror räknades lika med affall, lagbestämmelserna i ämnet kunde med skäl flyttas ur den kyrkliga in i den borgerliga lagen, så måste de med ännu mera skäl vara hänförliga till den sistnämnda, sedan staten upphört att anse utträdandet ur statskyrkan vara straffbart samt belagt utspridandet af villomeningar med straff af enahanda beskaffenhet med dem, hvilka brottmålslagen i allmänhet stadgar såsom påföljder för kränkningar af den borgerliga samhällsordningen. I den kongl. proposition, genom hvars godkännande kongl. förordningen den 23 Oktober 1860, angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, tillkommit, var den föreslagna författningen uttryckligen hänförd till allmänna brottmålslagen och denna hennes egenskap angifven såsom en grundskilnad från den samtidigt föreslagna författningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning. Ett påfallande tecken, att lagstiftaren icke hänförde den förstnämnda författningen till kyrkolag, förefinnes ock deruti, att frågan om ansvar för prest, som beträdes med utspridande af villfarande lärosats, hvilken fråga företrädesvis bort utgöra föremål för en ny kyrkolag i ämnet, nu deremot afskildes från författningen och hänvisades till hvad derom särskildt, nemligen i kyrkolagen, är stadgadt. På intet sätt har lagstiftande makten sedermera antydt någon förändring i åsigter om denna författnings uteslutande egenskap af brottmålslag. Tvifvelsutan kan stadgandet om ansvar för den, I som utsprider villfarande läror, anses åsyfta ettl; skydd för svenska kyrkan;-men det är staten ensam som lemnar detta skydd och som derföre en. sam kan återtaga eller förändra .det.. Derifrån :; kunde staten endast i det fall vara förhindrad, att den hade lemnat skyddet i form af ett privilegium, ) som den förbundit sig att icke återtaga. I I Safl. presterskapets privilegier af den 16 Oktober 1723 var ock verkligen intagen en försäkran, att ingen . kättersk lära inom rikets gränser hvarken -offentligen eller lönligen skulle lidag, men sedan dettal stadgande längesedan upphört att gälla, lärer icke något privilegium kunna åberopas såsom hinder att ändra nu förevarande författning. Af nu anförda skäl anser jag, att den förordning, hvars upphäfvande riksdagen, enligt den nu föredragna skrifvelsen, för sin del beslutit, hvarken på grund af sin historia eller sitt innehåll är att hänföra till kyrkolagens område, enligt vår nu gällande rätt; och det synes mig angeläget att från kyrkans sida tillbakavisa en motsatt föreställning, emedan om förordningens straffbestämmelser erkändes såsom kyrkliga straff, så skulle deraf följa, att den, som straffen undergått, derigenom vore försonad med kyrkan, utan atseende på om Mara rtfärande bekände en annan lära än kyrja, ga nte hate fött pt oh JR ER KR Jet fr Att denna författning icke heller faller inom det område, som vid en ny lagstiftning rätteligen bör tilldelas kyrkolagen, synes mig ännu mera uppenbart. Enligt min uppfattning af begreppet kyrkolag kan nemligen dit omöjligen räknas en lag, som endast stadgar rent borgerliga straff och omfattar äfven andra än kyrkans egna medlemmar, ja, till och med måste anses egentligen riktad mot främmande trosbekännare. I detta afseende torde i främsta rummet få erinras om den gräns, som i Augsburgiska bekännelsen uppdrages emellan kyrklig och verldslig lag. Deruti. säges nemligen, bland annat, med den officiella öfversättningens ord: När man fråghar om Biscoparnes rättighet och fullmacht, tå skal man åtskilja thet werldsligha Regementet från thet andeligha. Men aff Gudz ord, eller (som the tala) effter Guddommeligh rätt, så haffwa Biscoparne ingen rättigheet eller macht, såsom Biscopar, thet är, såsom the, hvilkom befalt är Ordsens och Sacramentsens tienst, uthan att förlåta synderna. Item, veta och lära den retta läran, och förkasta all lära som icke öfverens komer medh Evangelio, och utesluta uthur den Christeligha församlings femoenskap the, ogudachtiga, hvilkas ogadachtigeet är uppenbar, uthan verldsligh macht oc wälde, allenast med Gudz ord. För öfrigt kunna visserligen auktoriteter åberopas till stöd för motsatta uppfattningar i detta afseende. Lagkomiten och lagberedningen, hvilka båda föreslagit landsförvisnings-straffets upphåfsande, utan inskränkning, måste, vid det förhållande att för utspridande af villfarande lära icke fanns för annan än prest stadgadt annat ansvar än landsförvisning, antagas hafva ansett det allmänna straffets upphäfvande tör denna förbrytelse ankomma på den allmänna kriminallagstiftningen, hvaremot högsta domstolendels vid granskning af lagkomitens förslag till straffbalk väl erinrat, att några i gällande lagstiftning upptagna religionsbrott, (hvaribland utspridande at villfarande lära) vore i förslaget förbigångna, men, då erforderliga stadganden i detta hänseende syntes rätteligen tillhöra kyrkolagen, lemnat desammas uteslutande utan ahmärkning och dels i utlåtande öfver lagberedningens förslag förnyat anmärkningen att nämnda religionsbrott funnos vara förbigångna, men lemnat desammas uteslutande från förslaget utan vidare erinran, då erforderliga stadganden i detta hänseende förekommo i kyrkolagen; med åberopande, hvaraf högsta domstolen sedermera vid granskning år 1847 af lagbheredningens förslag till s.k , promulgationslag hemställt, om icke för det när-! varande och under afbidan af ämnets närmare öfvervägande i sammanhang med förslaget till ny :! kyrkolag, frågan om det fllståndiga afskaffandet af landsförvisningsstraffet borde anstå. Härvid tillåter jag mig endast erinra, att landsförvisningsstraffet, jemväl efter min åsigt, såsom medförande den dömdes uteslutande ur kyrkan, till en del kunde anses såsom ett kyrkligt straff. De i detta århundrade tillsatta kyrkolagskomitåer, som hittills hunnitafsluta sina arbeten, såväl i Sverge som i Finland, der man haft samma grund att bygga på som hos oss, hafva samtliga så upp! fattat egreppet KTrkolag, att mu ifrågavarande författni e faller deri j tändt dok Gabnel på nytt in i hålan, denna .