Aftonbladet – 10 december 1869, sida 2

ingången till den ihåliga platsen under stenarne — i senare tid ofta besökt af främlingar — var då nästan tillspärrad af ris och buskar. Gabriels första blick på detta busksnår öfvertygade honom att stället ej varit besökt — måhända ej på åratal — N någon lefvande varelse. Utan att tillåta sig någon tvekan — ty han kände att minsta uppskof skulle kunna rubba hans föresats — trängde han sig igenom törnbuskarne och hukade sig ned vid den låga, mörka, ojemna ingången till hålan under stenarne. Hans bjerta klappade våldsamt, andedrägten nästan tröt honom, men han tvang sig att krypa ett stycke in i hålan och famlade på marken omkring sig med händerna. Han vidrörde någonting! Något som isade hans blod, som han helst velat släppa, men icke desto mindre hårdt fasthöll. Han kröp tillbaka ut i dagsljuset. Var det ett menniskoben? Nej! han hade blifvit narrad af sin egen sjukliga inbitlning — han hade blott hittat ett stycke af en torr gren! Med en känsla af blygsel öfver detta sjelfbedrägeri, stod han i begrepp att kasta bort grenen innan han ånyo inträdde i hålan, då en annan tanke föll honom in. Ehurn -dagsljuset svagt inträngde mellan tt pår remngr i stenarne, var ålang inre lel ännu för mörk att tillåta någon undersökning med ögats hjelp äfven på en klar solig dag? Insegnde detta, og han fram len ask med flinta och fröske, hvilken -han — i likhet med de öfriga invånarne i denna rakt — alltid bar på sig, för att dermed ända pipan, i afsigt att begagna grenen som ackla för att dermed upplysa bålans mörcaste vrår. Tyckligtvis hade trädstycket egat så länge och bibehållits så torrt på dess kyddade plåta, att det fattade eld lika lätt dim Bn bit papper Nå svart) det var på