Aftonbladet – 10 december 1869, sida 2

IppKOmMSt ar annu ICKE Kand. TREND RA Itt anförande af justitiestatsministern. I gårdagens Posttidning läses: I anledning af senaste riksdags förslag att med upphäfvande af 1860 års förordningar angående såväl främmande trosbekännare och deras religionsöfning, som ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära, i stället utfärda två nya förordningar med förändrade stadganden i dessa ämnen, har inom pressen föregått en liflig diskussion med syfte att utreda, dels huruvida dessa förordningar vore att hänföra till kyrkolag och dels det rätta behandlingssättet för kyrkolagsfrågor. Såsom bidrag till en sådan utredning rörande en i viss mån ny del af vår konstitutionella rätt hafva vi erhållit tillstånd att meddela justitiestatsministerns anförande till statsrådsprotokollet för den 16 sistlidne November vid föredragningen af riksdagens nämnda lagförslag angående ansvar för den som söker förmå annan till affall från den evangeliskt lutherska läran, i öfverensstämmelse hvarmed K. M:t samma dag utfärdat allmän författning. Såsom af detta yttrande framgår, har K. M:t deremot icke sanktionerat förslaget till den andra författningen, eller den s. k. dissenterlagen, och skälen derför komma ör jemlikt grundlagen att meddelas riksagen. Då man på flera håll, i den omständigheten att regeringen infordrat högsta domstolens utlåtande öfver riksdagens förslag, utan att allmänt kyrkomöte varit deröfver förut hördt, velat se ett bevis, att regeringen icke ansett förslagen falla inom kyrkolagens område, tillåta vi oss förutskicka den erinran, att ehuru, enligt 87 regeringsformen, till stiftande, förändring eller upphäfvande af kyrkolag erfordras samtycke af allmänt kyrkomöte, nämnda likväl icke föreskrifver, att kyrkomötets yttrande skall inhemtas öfver alla riksdagens kyrkolagsförslag, hvaraf väl måste följa, att det står konungen öppet att afslå ett sådant förslag eller låta detsamma förfalla, utan att deröfver först höra kyrkomötet; men att S:n deremot alldeles ovilkorligt bjuder, att öfver hvarje förslag till dylik lag, söm till konungen från riksdagen inkommer, skall statsrådets och högsta domstolens tankar inhemtas, hvaraf åter synes följa, att konungen icke il. något fall får deröfver fatta afgörande beslut, utan att hafva hört såväl den ena som den andra af ifrågavarande rådgifvare-kategorier. Icke heller kan konungen underlåta att fatta något beslut tilldess förslaget till följd af ny riksdags sammanträdande förfaller; ty meranämnda föreskrifver uttryckligen, att, då förslaget får förfalla, konungen skall underrätta riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Vikunna derföre icke inse, huru det skulle låta förena sig med grundlagen, att K. M:t underläte, att öfver ett kyrkolagförslag infordra högsta domstolens yttrande innan den tid förflutit, då förslaget måste förfalla. Härmed vilja vi dock icke hafva uttalat, huruvida icke högsta domstolen må ega att i vissa fall inskränka sitt yttrande till en förklaring, att före den slutliga granskningen kyrkomötets utlåtande är behöfligt. Justitiestatsministerns förberörda anförande lyder som följer: Då vid granskningen af detta lagförslag blifvit i högsta domstolen, om än blott af en enskild 1edamot, yttrad den mening, att k. förordningen den 23. Okt. 1860, ang. ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, måste derför att den blifvit satt i stället för stadgandet i kap. 1 2 i kyrkolagen vara kyrkolag intilldess den blifvit i den för stiftande af kyrkolag bestämda ordning uppbäfd, anser jag mig skyldig upptaga denna mening till bemötande. Att en lag ej roåste anses såsom kyrkolag endast derför att den blifvit satt i stället för ett kyrkolagsstadgande, derom vittna ej mindre vissa delar af 1734 års allmänna lag än äfven åtskilliga andra lagar med föreskrifter som substituera kyrkolagsstadganden. Näppeligen lärer någon till kyrkolag hänföra de i författningar om fattigvården eller om hospitalerna i riket intagna bestämmelser, som tid efter annan satts i stället för. stadganden i 1686 års kyrkolag, eller de flera från sistnämnda lag, än med och än utan någon ändring eller jemkning, till 1734 års allmänna lag öfverförda stadganden, hvilka sedermera understundom ändrats, understundom alldeles upphäfts, såsom t. ex. 2 kap. 3 giftermålsbalken, utan att dervid motsvarande bestämmelser i kyrkolag blifvit ens omnämnda. Hvad särskildt angår den ifrågavarande k. förordningen den 23 Okt. 1860 bör märkas, att den väl i sammanhang med upphäfvandet af vissa S i allmänna lagen förklarar ett motsvarande stadgande i kyrkolagen vara upphäfdt och på samma gång fastställer nya lagbud, men dessa sistnämnda finnas allI deles icke vara substituerade för de upphäfda, eller till dem ställda i annat förhållande än detsom innefattades i de gamla och nya lagbudens oförenlighet med hvarandra. Den härvid begagnade mindre vanliga formen, att upphäfvandet af gamla lagbud och fastställandet af nya uppställas såsom två särI skilda, hvar för sig af konung och rikets ständer beslutna, afdelningar af författningen, föranleddes antagligen af det mindre vanliga förhållandet, att de med hvarandra sammanhängande straffbestämI melser, som skulle upphäfvas, omfattade handlingar, hvilka dels varit stämplade såsom brottsliga. men skulle upphöra att så anses, dels varit uppfattade och bedömda ur annan synpunkt än den nyare lagI stiftningen kunde godkänna, Om man nu, strängt fästande sig vid formen, medgifver påståendet, att författningen, såvidt densamma upphäfver någon del af ett i kyrkolag intaget stadgande, skall anses såsom kyrkolag, så ligger derpå ingen praktisk vigt, då be formelt återupplifvande af det upphäfda kyrkolagbudet nu icke är i fråga, eller kan vidare ega rum. Frågan, om författningen i afseende å dess konstitutiva stadganden är att hänföra till kyrkolag eller icke, måste bero på egenskapen af de lagbud, som blifvit fastställda, men icke på dem, som blifvit upphäfda; och då de förra bestå uteslutande af strafflagar, gällande för alla, som äro underkastade statens straffrätt, så tillhöra de redan i följd af detta sitt omfång den allmänna kriminallagen. För att det oaktadt hävföra dem till kyrkolag erfordrades derom någon särskild anvisning, som alldeles saknas, under det anvisningarne om motsatsen ligga nära för handen. Betecknande i afseende å lagstiftande maktens åsigt är redan den omständighet, att Wan Eon Bb rr ne