Aftonbladet – 10 december 1869, sida 2

Den första af dessa svenska komiteer yttrar sitt år 1828 tryckta betänkande, pag. 7: Kyrkoordningen, som, när fråga är om den antagna ärans och gudstjenstens fredande emot yttre våld, stöder sig vid den borgerliga samfundsordningen och lagen, hvilar åter hufvudsakligen och 1 det vigtigaste på kyrkans, det är Christi rikes, grund och omfattar, alltså förnämligast gudaktighetsoch samvetspligter, vid hvilkas utöfning, som genom kyrkostyrelse och kyrkotukt bevakas, de rätta, innerliga bevekelsegrunderna väga vida mer än gerningarnes följder.? Hvarken i denna komites eller i den andra svenska kyrkolags-komitens utarbetade förslag till kyrkolag finnes intagen någon föreskrift om borgerligt straff för utspridande af villfarande lära; och den senare komitån, hvilken ombesörjde en samling af alla författningar och stadanden, som angingo kyrkan, och indelade dessa 1 två hufvudklasser, af hvilka den första innefattade föreskrifter af ren eller öfvervägande kyrklig beskaffenhet, samt den andra sådana föreskrifter, som voro uteslutande eller hufvudsakligen af borgerlig beskaffenhet; upprättade derefter en tablå öfver de stadganden, som ansetts ligga inom kyrkolagstiftningens område, i hvilken tablå af ansvarsbestämmelserna i 1 kap. 2 kyrkolagen endast intogs den om ansvar i embete för prest. I motiverna till det af den första finska kyrkolagskomitån år 1845 tryckta kyrkolagsförslag heter det likaledes, pag. 204: Uvi 4 äro de grundsatser i korthet upptagna, genom hvilka den borgerliga lagen (Missgerningsbalken 1: 1—4) upprätthåller trons och lärans helgd och det samband, hvari kyrkan och staten stå till hvarandra i händelse af affall. Sjelfva stadgandena äro icke mera i formelt hänseende kyrkliga, och uti förslaget är derför blott en hänvisning till dem gifven. Den senaste finska kyrkolagskomitån, hvars förslag blifvit tryckt 1863, har sökt att konseqvent genomföra den grundsatsen, att i kyrkolagen böra ingå endast sådana verkliga lagbeämningar, hvilka icke blott angå kyrkan, utan äfven kunna tänkas utgå från henne. Och bland de stadganden i 1686 års kyrkolag, hvilka komitn funnit icke kunna anses höra till kyrkolagen, omförmäles jemväl staådgandet i 1 kap.2S kyrkolagen om borgerligt straff för dem, hvilka utsprida mot lutherska läran stridande läror, och för den, som gör affall från förut nämnda lära, enär detta stadgande räknas till dem. som väl angå kyrkan, men hvilka dock ej kunna tänkas utgå från kyrkan. Komiten, som för öfrigt i sina motiver utvecklat hvarföre den anser staten lika litet som kyrkan böra utfärda dylika tvångslagar, har ock hos sin regering anhållit om en genomgripande revision af alla de författningar, som angå statens förhållande till kyrkan, hvarmed komitn säger sig förnämligast hafva afsett upphäfvande bland annat af de författningar, i hvilka straff finnes utsatt för den, som blott hyllar villfarande meningar utan att derjemte hafva gjort sig skyldig till att genom olofliga medel söka förmå andra till deras antagande, eller till ett straffbart proselytmakeri. Det bör äfven anmärkas, att i anledning af en vid senaste kyrkomöte väckt motion, som afsåg att, i öfverensstämmelse: med lagutskottets förslag vid 1868 års riksdag upphäfva 1860 års förordningar såväl om främmande trosbekännare, som angående ansvar för den, som utsprider villfarande lära, och i stället uti en författning sammanföra bestämmelser angående ämnen, som omfattas i båda nämnda förordningar, kyrkomötet biföll dess tillfälliga utskotts betänkande (n:r 21), deruti förklaras, att den lagstiftning, som motionären åsyftat, enligt utskottets tanke till allra största delen låge inom ett område, med hvilket vårt kyrkomöte icke kunde anses behörigt att taga någon befattning. Det af högsta domstolens flesta ledamöter anförda skäl för afstyrkande af nu ifrågavarande förslag, eller att riksdagen såsom hufvudsaklig grund för sitt förslag i detta ämne åberopat de grundsatser, som funnos uttalade i det genom särskild und. skrifvelse framlagda förslag till förordning langående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning, hvilket förslag blifvit af högsta domstolen afstyrkt och nu af Eders Kongl. Maj:t jemväl afslaget, torde endast i de fall kunna ti erkännas giltighet, att antingen sjelfva grundsatserna underkännas, eller ock -båda författningarne finnas ega det gammanhang, att den ena icke kan oberoende af den andra antagas. Intetdera synes mig vara förhanden. Grunden för underkännandet af författningsförslaget angående främmaude trosbekännare har för mig varit dess sammanhang med kyrkolagen, och jag har icke funnit något att änmärka emot de grundsatser, som kunna anses för båda förslagen gemensamma. I fråga åter om författningsförslagens inbördes saromanhang vill det synas mig möta mindre betänklighet att upphäfva bötesoch fängelsestraffet för offentligt förkunnande och utspridande af villfarande meningar, då det sker utan bedräglig afsigt, om i lag likväl qvarstår förbud för främmande trosbekännare dels att hålla offentliga andaktsöfningar utom sin egen kyrka och dels att inrätta skolor för andra ån bes kännare af deras egen lära. Hvad åter svenska kyrkans egna bekännare angå, så skulle utom den kyrkotukt, som alltid kan användas emot irrläriga, jemväl bibehållas rättigheten för kyrkorådet att vid verkande påföljd förbjuda sådana andliga föredrag vid sammankomster för andaktsöfning, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende. Det föreliggande förslaget är endast uttrycket af en religiös : tolerans, som i sjelfva verket, redan länge inom vårt land. gjort sig allmänt gällande och som jag vid sådant förhållande anser numera kunna utan våda af lagstiftningen erkännas. Sedan år 1860, då den nu ällande förordningen om ansvar för den som utsprider villfarande lära trädde i verket, hafva anledningar visserligen icke saknats att tillämpa dess 1 8, hvars upphäfvande är det, som nu egentligen afses; men ända intill senaste tid har tillämpning deraf likväl knappt kommit i fråga. Redan i denna omständighet ser jag ett skäl för stadgandets upphäfvande, öfvertyZad som jag är, att dess oförenlighet med den a,männa uppfattningen säkerligen ännu starkare skulle ådagaläggas, om en vidsträcktare tillmpning försöktes. Jag tillstyrker derföre; 4t Eders Kongl. Maj:t täcktes bifalla riksdZens ifrågavarande förslag.