Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

STOCKHOLM den 8 Dec. I vår tid följa de stora händelserna med brådskande fart på hvarandra. Knappast hafva vi hunnit fullständigt inhemta underrättelserna angående en de sista dagarnes tilldragelse af epokgörande betydelse inom den materiella odlingens område, förrän allmänna uppmärksamheten riktas åt ett annat håll, mot den andliga maktens urgamla herrskaresäte, der nu, efter långvariga förberedelser, ridåen går upp till ett skådespel, som i sitt slag är ett bland de märkligaste vårt århundrade fått bevittna. Suez-kanalens invigning å ena sidan — å andra sidan det ekumeniska mötets sammanträde i Rom — hvilka bjert motsatta yttringar af de båda sinsemellan oförenliga principer, de stridiga verldsåskådningar, som ännu alltjemt kämpa om väldet öfver menniskornas tänkeoch handlingssätt!... Framåtskridandet, upplysningen, den fredliga samverkan mellan nationerna träda oss liksom förkroppsligade till mötes i Ferdinand de Lesseps beundransvärda verk — under det att den kyrkliga vidskepelsens, den presterliga förföljelselustans onda genier tyckas drifva sitt spel midt bland det heliga följe af biskopar och kardinaler, som fu samlats i Rom till rådplägning med kristenhetens ofelbare öfverherde. Den nuvarande påfvens ryktbarvordna hand. ling, sammankallandet af ett nytt ekumeniskt möte — det tjugonde inom kyrkans historia — eger i sjelfva verket sin betydelse företrädesvis såsom ett tidens tecken, ett öppet och djerft tillkännagifvande af de grundsatser, som omfattas af de inom katolska kyrkan maktegande. Sjelfva de faktiska resultaten af mötets verksamhet torde näppeligen blifva af någon synnerlig vigt för -händelsernas utveckling vare sig inom kyrkan eller staten. Att ett antal prelater, samlade från olika länder, afkunna kyrkans straffdomar ötver tidens otro5 och öfriga ondska samt besluta om antagandet af nya dogmer, sådane som den om påfvens ofelbarhet eller den heliga jungfrons himmelsfärd, sådant kunde gälla som högvigtig tilldragelse i den gamla goda tiden, då renlärighetenso målsmän ännu sutto vid styret, folkbildningen var en okänd sak och kättarebålen stodo i full låga. I vårt kätterska tidehvarf deremot har bannstrålen mistat sin skräckinjagande verkan och åtlöjet — det sunda menniskoförståndets naturliga vapen i fejden mot dårskapen — hvässer sina skarpaste pilar just 1n0t kräklan och tiaren. All den pomp och ståt, alla de högtrafvande utgjutelser och fromma åthäfvor, hvarmed kyrkans stordignitärer sökt blända och vilseleda de åskådande skarorna, skola ej lyckas rädda hvarken stycket eller skådespelarne från att skoningslöst uthvisslas. Talrika opinionsyttringar från kyrkosamfund och enskilda personer inom både den katolska och protestantiska kristenheten hafva redan otvetydigt lagt i dagen hura en: upplyst allmän mening betraktar det medeltida Fyckelspel, som i dag tager sin början inom Vatikanens murar. För den tänkande betraktaren eger mötet sitt egentliga intresse såsom en sjukdomssymptom, genom hvars tppmärksammande man lärer sig inse rätta arten af den andliga okelsa, för hvilken nutidens officiella kyrklighet blifvit ett offer. Bättre än någon annan har Pius IX sjelf dragit försorg om att vägleda vårt omdöme angående halten af de åsigter och krafter, som å det stora konciliet skola komma till ett samladt uttryck. Han har icke gjort någon hemlighet af, utan tvärtom med ett visst trots förkunnat, att mötets förhandlingar alltigenom :komma att föras på grundvalen af de satser, som blifvit bekantgjorda redan i den ryktbara encyklikan af den 8 December 1864. I ingen annan afsina skrif-! velser -har påfven med större skärpa och bitterhet uttalat sin och den rätt-trogna kyrkans oryggliga förkastelsedom öfver yr-! kandet på tankeoch bekännelsefrihet samt reformsträfvandet inom sambhällslifvets olika områden. Under den gemensamma benämningen naturalismen fördömer han här alla de villomeningar, hvilka gå ut på inskränkandetaf hyrkans herravälde öfver individerna och folken. Farligast bland dessa villomeningar äro de tvenne, hvilka i sjelfva verket utgöra roten och upphofvet till alla de öfriga: rationalismen och liberalismen. Genom rationalismens betonande af den fria forskningens, det sjelfständiga omdömets berättigande i religiösa frågor löper kyrkan fara att gå förlustig af alla sina dyrbaraste klenoder: lärans renhet, bekännelsens enhet; genom liberalismens bemödanden att åt alla bereda oinskränkt åtnjutande af de hvarje menniska tillkommande frioch rättigheter undergräfvas prestväldets och de hierarkiska institutionernas grundvalar. Kyrkans vara eller icke-vara -är således beroende deraf, huruvida det lyckas hennes -nitiske väktare att en gång för alla stoppa munnen till på de otroshjeltar, som väga tala om möjligheten af en högre religiös -sanning än den, som innehålles i ortodoxiens.bekännelseskrifter, eller en högre frihet än den, som med den närvarande kyrkliga organisationen är förenlig. Den stela, liflösa likformigheten i allt som rör religiös tro och församlingsinrättningar — detta är sålunda det kyrkliga ideal, för hvars förverkligande redan den ofvannämnda påfliga rundskrifvelsen uttalat sig och för vilket det nya ekumeniska mötet nu ännu en gång träder inom skrankorna. Själafränder och tysta bundsförvandter ega mötets högvördige medlemmar i rikt antal bland de rätt-trögne af olika konfessioner. äfven inom