Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

Presten, farfar — er bikt — Den mäste jag aflägga för dig. I dett mörker och under en sådan orkan, kan inge hitta vägen. Gabriel! jag är döende — ja skulle vara död innan du hann komma till baka. För den heliga jungfruns skull stanna qvar hos mig till slutet — jag har ej lång igen — och det är en förfärlig hemlighet ja måste bekänna innan jag dör! Lyssna til mig — fort! fort! Vid hans sista ord förnams ett sakta bul ler på andra sidan väggen, dörren halföpp nades, och Perrine syntes med en förfärar uppsyn. Den gamles vaksamma blickar, miss. tänksamma ända in i döden, upptäckte henn genast. Tillbaka! sade han matt, innan hon hun. pit yttra något, tillbaka — stäng in henne Gabriel, lägg klinkan på dörren, om hon e vill stänga den sjelf. Älskade Perrine! gå in igen och låt e barnen störa oss,, bad Gabriel. Han blir enfast värre, och du kan ej göra någon nytta ar. Hon lydde tigande och stängde dörren. Under det den gamle mannen grep hans arm och upprepade: Fort, fort, lägg ditt öra till mina läppar,, hörde Gabriel Perrine yttra till barnen, som ännu voro vakna: vi skoia bedja för farfar. Och i det han knäböjde vid sängkanten, inträngde ljudet af hans små systrars barnsliga röster: och den unga flickans milda stämma lärande dem bönen genom hafvets och stormens högtidliga brus och blandades i stilla och bäfvande oskuld med den döendes flämtande, hesa hviskning. Jag svor att aldrig yppa det, Gabriel — luta dig närmare! jag är svag och de få ej höra något derinne — jag svor att ej säga något; . men döden löser mig från en sådan eds Lyssna, låt intet ord förloradt, se