Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

GABEIELS GIFTERMÅL. ) Ur After Darkn. AP Wilkie Collins. Gabriel steg upp, närmade sig sängen och hviskade att ingen droppe regn hade trängt in i hyddan. Vid dessa ord såg han farfaderns ansigte förändras — de skarpa dragen tycktes falla samman, det ifriga uttrycket förblekpa i samma ögonblick. Afven rösten var förändrad, den var ej längre sträf och otålig; underbart stilla och högtidlig ljöd den gamles stämma, då han ånyo talade: Jag hör det ännu, sade han, dropp, dropp, som förut. Detta osynliga vattendropp är det sista och säkraste af de förebud, som förkunnat din fars och brors död inatt, och jag märker af stället derifrån jag hör det vid foten af min säng — att det äfven bådar min snara död. Jag kallas hädan att följa son och sonson, min pröfvotid är ute. Låt ej Perrine och barnen komma in, de äro för unga att skåda döden., Gabriel ryste då han hörde detta — då han tog farfadrens hand och fann den iskall — då han lyssnade till stormen och visste att någon hjelp ej fanns i närheten af hyddan. TI trots af oväder, mörker och afstånd, tänkte han dock ej ett ögonblick på att för summa den pligt man lärt hönom från barndomen — den att kalla en prest till den döende. Jag måste ropa Perrine, sade han, att vaka hos er medan jag är borta. Stanna! Gabriel, jag ber, jag befaller dig, lemna mig ickel 4 ) Se A. B. n:r 283 och 284.