Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

and uppgjord mening — söt, när han sla ade; in att det icke var så synnerligen rimligt hvarken ätt inbjuda dissenters eller tt låta konungen få ha. hvilken rellgion, hoom lyster, och som först kommo till besining igen, då ordföranden med presterligt agn hade uttalat sitt non possumus, mot lessa djerfva anspråk. Det är olägenheter ned det vältaligtetsgåfvå, hvaraf sådana nän som Sundt äro i besittning, och sö 108 honom utvecklats under hans mångär!ga ugna gr med tusentals bönder, att len icke inskränker någonting, icke påtvinsar åhöraren den talandes öfvertygelse. Men len gör sin tjenet ändöck; dei väcker tvifsel och begrundning, den gifver ämne till ytterligare efteriänkande, och den är utmärkt väl egnad att insmugla vissa djerfva sanninvar, hvilka, ifall de framställdes i form af yrkande med den passionerade foölktalarens slödande vältalighet, kanske skulle afskräcka senöm sin nyhet och förarga genori sin duridristigbet. Efter som jag kommit att så länge uppehålla mig vid Sundts namn, vill jag äfven omnämna något, som säkerligen skall intressera hans mänga vänner i Sverge att erfara, att hän neinligen står i begrepp ätt afslnta sina arbeten om allmogens ställning och öivergå till presterlig verksamhet. Han var, innan han egnade sig åt de studier, han nu i omkring 20 år har idkat, teologie kandidat med utmärkelse och kan således äfven af detta skäl knappt undgå att komma i åtanke till det prestembete, han nu söker, Eidsvolds. Den närmaste anledningen till hans öfvergång till presterlig verksamhet är den, att vid sednaste storthings votering om hans lön, som utgör 1200 spd och varit föremål för särskildt stalsanslag under hvarje budgettermin, yttranden fälldes, att han i den obestämda och oklara befattning, regeringen nu gifvit honom såsom ett slags vägledare för fattigvårdsstyrelserna, icke var på sin rätta plats. Nekas kan icke heller, att den böjelse, som Sundt isynnerhet på den sednaste tiden ådagalagt, att ställa sig på den konservativa sidan mot dem, som ifra för skyndsamma och genomgripande reformör i vår allmoges hela ställning, kan ha varit egnad att väcka en viss bitterhet hos de ifrige framstegsmännen. Skarpare än någonsin förr träder denna böjelse fram i det voliminösa arbete, Sunt nyligen offentliggjort om Renligheds-Stellet i Norge, til Öplysning om Fiid og Fremskridt i Landet. Ganska betecknande karakteriserar han här sjelf sin ståndpunkt isynnerhet i afseende på våra läkare, hvilka öfverallt i landet arböta på att sprida sannare hygieniska åsigter, och hvilkas krig inot sjuks dom och elände mången gång måste begynna med ett krig mot ärftlig slentrian och ingrodd fördom i allt hvad reolighetstörhållanden angår, och af hvilka detta krig naturligtvis ofta föres med all den energi, som medvetandet att strida i sjelfva allmogens eget välförstådda intresse kan skänka. Andra, yttrar han, ifrå för framsteg, som skola göras; jag gläder mig öfver framsteg, söt vas rit påbörjade långt bort i tiden, ha blifvit fortsatta oafbratet och isynnerhet ha utvecklat sig raskt i hvad vi kalla våra dagar. Jag är ifrare lika fullt ut som de, blott att jag tager saken på ett annat sätt. Jag litar icke så mycket på hvad som skall uträttas genom allehanda allmänna åtgärder, såsom genörå sundhetskommissionernas föreskrifter och skolkommissionernas anordningar. Jag menar, att något mera erfordras, om det skall förslå, om något betydligt framsteg skallförmärkasi ett folks lif. Hvad jag tänker på är hvarken mer eller mindre, än att hvar man måste ha sinne för att vara med om verket och känna ansvaret. Men bonden fårickerätt mod och lust, så länge man förebrår honom och oupphörligt upprepar för honom, att han hör till ett folk, till en allmoge, som står så bedröfligt efter, att — jag anför här ett exempel på åsigten, som gjort ett starkt intryck på. mig — så bedröfligt långt efter, att man bör inrätta hushållningsskolor, på det att qvinnorna bland annat må kunna lära att tvätta sig. Denna riktning, att allmogen måste undervisas och åter undervisas, är kanske djupt beslägtad med den, att de fattige måste hjelpas och åter hjelpas — genom allmänna åtgärder. Min bok är skritven i en viss motsats härtill. Den skall vara mitt fosterländskt sinnade bidrag att befrämja en sådan manlig sinnesstämning, att derföre att vi äro nog lycklige att tillhöra ett vackert och friskt af gammalt ärorikt och inför våra ögon framåtskridande folklif, derföre vilja vinaturligtvis vara med, hvar för sig att befrämja än ytterligare det, som vi glädja oss öfver. Jag har citerat dessa ord, emedan de innehålla ett ärligt och öppet sjelfvittnesbörd från en man, som har haft så rikt tillfälle att iakttaga vårt folklif, och derföre att de på visst sätt äro ett sammanfattadt uttalande af den grundstämning, som detta bestyr har efterlemnat hos honom. Men det bör då icke heller förtigas, både -att vittnesbörd finnas om ett långt mindre gynsamt intryck af detta samma folklif från män, som i sin trängre krets och med sin speciella sakkunskap ha kunnat gå väl lika djupt i botten med saken, som Sundt trots sin outtröttliga forskningsifver har förmått göra i det stora — och att på andra sidan hos Sundt sjelf anspråket på de nödvändiga och tidsenliga framstegen träder långt mera i bakgrunden för tendensen att alltid förklara: och försvara denuvarande förhållandena, än man af-dessa rader egentligen skulle sluta till. Men chura härmed än må vara, så är dock åter så mycket visst, att detsamma gäller om denna voluminösa bok som om alla Sundts föregående socialstatistitra ark Kilan Ad körmad sanne 3