Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

den i månljuset — lyft mig högre, Gabriel, — oh! det är förskräckligt! — du känner till fördjupningen emellan stenarne, som de kalla Merchants Table; der fanns godt rum att dölja honom, och vi gjorde så, skyndade derpå tillbaka till hyddan. Jag vågade aldrig mera gå dit, och inte din far heller! — Högre upp, Gabriel! jag vill qväfvas igen. — Vi brände upp plånboken och renseln — visste aldrig hans namn — pengarne behöllo vi. — Hör på hvad jag säger! Din far sade att det var ett arf, då du och din mor ville veta hvarifrån pengarne kommo. — Du gör mig illa. Gabriel — du snyftar så häftigt. — Pengarne förde förbannelse med sig, förbannelsen har dränkt din far och bror, den tager lifvet af mig, men jag har bekänt — säg presten att jag bekände allt innan jag dog. Hindra Perrine, låt henne ej komma in! — Samla hans ben och begraf -dem för Guds skull! — och säg presten — lyft upp mig, så jag kan falla på knä — om din fader lefde, skulle han mörda mig — men Cd presten — för min syndiga själs skull — be och kom ihåg — Marchants Table — begraf — bed — bed alltid för — — — Så länge Perrine hörde den gamle mannens svaga hviskning, ehuru intet ord deraf nådde hennes öra, tvekade hon att öppna dörren. Men då hviskningarne blefvo allt svagare och slutligen upphörde, då hon hörde de snyftningar, som följde derpå och hennes hjerta sade henne hvem som gret — då greps hon af en känsla starkare än fruktan och öppnade dörren utan att tveka, till och med utan att darra. (Forts.)