Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

vande med en knif i -handen. Han höll på att taga plånboken med pengarne ur främ lingens ficka. Han fick den i handen och höj den stilla liksom öfverläggande. Jag tror— ack nej! — jag är säker på att han ångrar de sig; att han ämnade lägga boken tillbaka men just i detta ögonblick rörde främlinger sig, och sträckte ut armen, som om han höl på att vakna. Då frestade djefvulen din faj — jag såg honom lyfta handen med knifver — men såg intet mera. Jag kunde ej se ir genom fönstret — kunde ej gå derifrån — kunde ej ropa på hjelp; jag stod med ryggen vänd åt stugan, skälfvande, ehuru sommarnatten var varm, och hörde hvarken roj eller buller bakom mig; jag var alltför skrämd för att påminna mig huru länge det dröjde innan stugdörren öppnades, och jag vände mig om; men då jag gjort det, såg jag din far stå framför mig i det klara månskenet, bärande på sina armar den stackars ynglingens blödande kropp, han som delat sitt bröd med oss och slumrat vid vår härd. Tyst! tyst! Snyfta ej så! stoppa täcket i munnen, tyst! väck dem ej derinne! Gabriel! hördes en röst från andra rummet. Hvad har händt? Gabriel! låt mig komma ut till dig! Nej, nej! ropade den gamle, samlande sina sista krafter för att öfverrösta stormen, som i detta ögonblick tjöt förfärligt; blif qvar der du är — fråga icke— kom ej hit, jag befaller det! Gabriel,— hans röst sjönk åter till en hviskning, — lyft mig upp, — du måste höra alltsammans — lyft mig! jag qväfs! Var stilla och hör — jag ken ej tala länge. Hvar var jag? — Åh din far! Han hotade att döda mig om jag ej ville svära att bevara hemligheten, och af fruktan för mitt lif svor jag. Han lät mig bhjeipa sig att bära kroppen — vi buro den öfver he