Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

Bret trån Nörge. (Från Aftonbladets korrespondeiät.) Kristiania den 4 Dec. Veckans stora händelser, statsrådet Erik R. Möinichens afgång ur statsrådet och amtmannen i Nordre Bergenhus amt Falsens utnämning till hans efterträdare, har icke en sång på denna på mera allmänt ittre5santa tilldragelser så fattiga tid kunnat gifva anledning till synnerligen innehållsrika kommentarier, och detta af det goda skälet, att hela händelsen blott är en helt vanlig embetsbefordran. Statsrådet Möinichen, som på sin tid avancerade från en amtmanstjenst till ett statsrådsembete, hade tjenat så länge, att hans krafter icke längre ville förslå till en så omsorgsfull förvaltning af embetet, som den samvetsgranne mannen icke ville undandraga sig, och i hans ställe har man nu fått en ny amtman, hvilken alla partier äro öfverens om att skildra såsom en man, som hvarken från arbetsskicklighetens eller förmågans sida höjer sig öfver det vanliga, och som icke heller vid de tre storthing, han bivistat, bar lagt i dagen något synnerligt intresse eller någon skarp blick för de allmänna politiska förhållandena, och bland hvars qvalifikationer vänner och motståndare förena sig om att framhålla den omständigheten, att han bär ett historiskt — namn. Att döma efter det nya statsrådets votering vid senaste storthing, gå hans politiska sympatier egentligen i konservativ riktning, något som man också kan förstå deraf, att den nuvarande regeringen har gifvit honom en plats ibland sig. Betecknande för Falsens ställning till det folk, i hvars styrelse han är kallad att deltaga, är det äfven, att hans utnämning kom såsom en fullkomlig öfverraskning för alla. Gissningarne, hvem Möinvichen skulle få till efterträdare vid sin eventuella afgång, gingo, såsom jag flera gånger haft tillfälle konstatera, åt många håll; man hade nämnt flera medlemmar af hvad man kunde kalla centerns venstra flygel i storthinget, under det att man på den andra sidan hade företagit ett upprop af landets alla till statsråd lämpliga amtmän; men på Falsens qvalifikationer hade ingen tänkt förr, än regeringen plötsligt föll på den iden att draga fram dem ur det djupa mörker, som hittills hade höljt dem, och ställa fram dem i dagens fulla ljus. Det kommer nu an på, om de tåla vid dettas stundom något kritiska bjerthet. Skapande förmåga — i den betydelse ordet har i den gamle Pontoppidans dogmatik: att skapa är att göra något af intet eller af en otjenlig materia — hsr den kongl. utnämningen visserligen, om det gäller att skapa ordensriddare och medaljbärare; mindre effektiv torde den dock kanske komma att visa sig vid tillverkandet af statsmän. Diskussionen om religionsfrihet för statens tjenstemän har nu kommit ordentligt i gång på de offentliga församlingsmötena, af hvilka, såsom jag nämnde i mitt förra bref, ett nu hålles i hvarje vecka. Senaste gången förlustade bland andra en prestman församlingen genom att såsom ett varnande exempel anföra — pater Hyacinthe och den bedröfliga brist på aktaing för den rena läran, som visade sig uti hans fraternisering med protestanter, judar och muhamedaner. Ahörarne tycktes dock taga pater Hyacinthes ogudaktiga uppförande märkvärdigt lugnt, ja, det var till och med en talare, som gick så långt i sitt anspråk på fullständig religionsfrihet — det var ingen mindre än Eilert Sundt, hvilken här såsom alltid visade sig vara en modig man — aft han uttalade sin önskan, att man icke heller skulle pålägga statens högste embetsman, konungen, ett sådant samvetstvång, att han kunde komma i det sorgliga valet mellan ått bli en hycklare eller att nedlägga sin krona. Och märkligt nog visäde sig intet spår till, att mötets presterlige ordförande fann sig föranlåten att mana den djerfve talaren till ordning. Men Eilert Suodt är icke heller den man, för hvilken man så lätt afklipper ordet, när han först efter en hel mängd vackra ord och tacksägelser till de föregående talarne och till den ärade ordföranden och den ärade komiten och de ärade åhörarne i allmänhet kommer riktigt i farten. Sundt är ingen vältalare, han har ett starkt Utprägladt maner — det hän också på den senare tiden har fått såsom författare — hvilket egentligen icke gör något anslående intryck; men det ärdlikväl en sann vederqvickelse för hjertat att höra, huru lugnt och säkert :han längre fram i föredraget kommer med sina mången gång ytterst radikala ideer, ofta klädda i en tillfälligtvis framkastad frågas eller ett blygsaiut tvifvels form, Skulle det t. ex. icke nu, då man ju talade om dissenternes förhållande till vår statskyrka, vara lika godt, öm man inbjöde ftågra at deras prester och församlingsmedlemmar att infinna sig här för att diskutera dessa ämnen med öss? Jag såg redan i tankarne denlilla ifriga katolske pastorn Stub, den öfvade disputatorn, den elegante dialektikern, i strid med mötets rhetoriske, salfvelsefulle ordförande — ehuru jag ju på förhand kunde veta, att det aldrig :skulle bli något af den torneringen; ty det går så lätt med de frånvarande; de ha ja alltid orätt. Men Eilert. Sundt var icke den, som släppte taget; han fortfor oförtrutet att hemställa, om icke det eller det borde göras, och så slutade han, såsom nämndes, med att Khemställa, om det icke också vore mest konseqvent att gifva konungenreligionsfrihet. Och jag misstager mig knappt, om jag påstår, att det fanns många bland åhörarne — åtminstone -bland dem; som icke