Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

var en plånbok, som din far tog upp och räckte honom; han stoppade den i sin rockficka, men det var en spricka på boken och genom den stucko sedlarne ut. Jag såg dem. och så gjorde din far också — drag dig ej undan, Gabriel, stanna, du behöfver ej skygga för mig. — Nå ja, han delade ärligt sin mat med oss, stack handen i fickan och gat mig några mynt, samt lade sig sedan att sofva. Då han tillslöt ögonen betraktade din far mig på ett sätt som jag ej tyckte om. Han hade få senare tider varit mycket tvär och ovänig emot oss; förbittrad gehom sin fattigdom, din mors sjukdom, och barnens ständiga ropande efter bröd. Då han nu sade åt mig att gå bort och köpa något vin och bröd för de pengar jag fått, var jag ej rätt-hågad-att lemna honom allena med främlingen, utan invände med skäl att det var för sent på qvällen att få-köpa något i byn. Men han blef ond och befallte mig gå, och väcka: folket om boden var stängd. Jag måste således begifva mig af, ty jag var som alla de andra, grufligt rädd för din far, — men jag kunde ej besluta mig för att gå långt bort; jag fruktade att något skulle hända, ehuru jag ej vågade tänka derpå. Jag vet knapp uru det gick till, men efter tio minuter ungefär smög jag mig tillbaka till hyddan, tittade genom fönstret, och såg — O! Gud förlåte honom! Gud förlåte mig! — jag såg — jag — gif mig dricka, Gabriel, jag kan ej tala — gif mig något att dricka! Rösterna i nästa rum hade tystnat; men vid detta uppehåll hörde Gabriel huru barnen önskade Perrine god natt. De tycktes vilja försöka sofva alla tre. Gabriel, bed, och lär dina efterkommande bedja, att din fader måtte fina förlåtelse der han nu är. Jag såg honom lika tydligt, som jag ser dig, lutande sig öfver den sof