Aftonbladet – 7 december 1869, sida 2

Jag ser intet annat än mörker — kolsvarta mörkret., svarade Gabriel, stängande dörren, Ve, ve! stönade farfadren, utmattad nedsjunkande på kudden. Mörkt för dig, men klart som blixten för de ögon, som kunna se. Drunknade! drunknade! Bed för deras själar, Gabriel — jag ser deras liksveperskor der jag ligger, och vågar ej bedja. Son och sonson! båda döda! Den unge mannen återvände till Perrine och barnen. t Farfar är mycket sjuk i natt, hviskade han. Det är bäst att ni alla gå in i kammaren, och låta mig vaka ensam öfver hoNom.n De stego upp, korsade sig för madonnabilden, kysste brodern en i sender, och gingo sakta utan att säga ett ord in i det lilla rummet, på andra sidan brädväggen, Gaoriel såg på farfadren, och fann honom stilla ned slutna ögon som om han somnat, Yngingen lade ny ved på elden. och satte sig oredvid för att vaka. Klagande ljöd stormen i natten, och sorgiga voro de tankar, som sysselsatte honom i nsamheten — tankar förvirrade af hans hempygds förskräckliga vantro. Alltsedan sin noders död hade han varit äfvertygad att en örbannelse hvilade öfver hans slägt. Förut rade de varit välmående, förtjenat pengar, ch äfven fått ett litet arf. Men snart för;vann denna godå tid; den ena olyckan följde vå den andra: Förluster, motgångar, fattiglom och brist. hade öfverväldigat dem. Farens lynne hade förbittrats, så att Frangois sarzeats gamla vänner förklarade att an ej : nera var samma menniska såm förr. Och u, efter alla dessa lyckor, efter åratals husgt elände, hade det slutat med — död. Ty : rens ovh brodrens öde kundg dj betviflas, 1