Aftonbladet – 7 december 1869, sida 2

att deras betydelse icke skall bli ringa, Det är första gången, som sjelfva folket hos oss får tillfälle att yttra sig om de kyrkliga reformfrågorna dels omedelbart på församlingsmötena, dels medelbart genom sina representanter på stiftsmötena, och under det att debatten. öfver dessa ämnen hittills har varit öfverlemnad ensamt åt presterskapet och några få kyrkligt intresserade och ifrige lekmansförfattare, skall det nu bli tillfälle att erfara, hvilken ställning sjelfva församlingarne intaga till dem. Beträffande en mycket stor del skall det härigenom visa sig, hvad man kan vänta sig af framtiden: antingen det blir ett öppet och fullständigt samtycke till de reformer, som ensamma ännu någon tid kunna upprätthålla statskyrkan, eller ett non possumus såsom svar på frihetskrafven och såsom den oundgängliga följden häraf statskyrkans sprängning. Det är en betydelsefull tid, vi i detta afseende gå till mötes, valets-tid närmar sig, och det skall bli ett val icke blott emellan de ena eller de andra kyrkliga formerna, utan efter all sannolikhet äfven mellan religiöst lif och religiös död, mellan andlig frihet och utveckling på ena sidan, träldom under den rena lärans bokstaf, förtryck och förtäande under pietismens laglydighetsok på den andra sidan. Vid vårt universitet ha på den senare tiden åtskilliga förändringar försiggått. Efter professor Wilh. Boecks afgång har det, såsom jag redan för längre tid sedan antydde, blifvit fråga om att dela hans profession i två, och detta har också såsom provisorisk anordning redan skett, i det att de två män, som jag då nämnde, ha fått i uppdrag att tillsvidare öfvertaga hvar sin del af Boecks göromål, så att universitets-stipendiaten Julius Nicolaysen skall föreläsa kirurgi och stadsläkaren L. Bidenkap hudsjukdomarne. Denna provisoriska delning skall man säkerligen också bli nödsakad att fastställa vid den slutliga regleringen, emedan det under den utveckling, som båda nämnda specialämnen nu ha fått, knappt skall bli möjligt att finna någon person — åtminstone finns ingen sådan inom vår medicinska verld — som är tillräckligt inne i dem båda för att kunna föreläsa dem för de studerande. Hvad lärareposten i kirurgi angår, så skall hr Nico laysen sannolikt vara sjelfskrifven att vid den slutliga regleringen erhålla den. Till platsen i hudsjukdomsläran skola deremot troligen flera Konkurrenter anmäla sig; ty inom vår läkarekår finns ett, om också icke talrikt, åtminstone mycket ifrigt oppositionelt parti emot de bekanta teorier i detta ämne, som prof. Boeck hos oss med så mycken skicklighet försvarade, och till hvilka äfven Bidenkap, som är den bland hans disciplar; hvilken företrädesvis har gjort ämnet till föremål för vetenskapligt studium och behandJing, bekänner sig. Blir det då konkurrensföreläsningar, skall -vår läkarevetenskapligd allmänhet sannolikt åter bli vittne till en ordentlig tornering mellan syfilisatorer och antisyfilisatorer. Det blir i alla händelser icke den första och sannolikt icke heller den sista. Den plats, som blifvit ledig genom den bland sina fack-kolleger bekante professorn i zoologi Sars död, måste deremot sannolikt indragas, emedan den på sin tid särskildt inrättades för Sars skull och för att föra honom ur den för hans vetenskapliga verksamhet mindre förmånliga ställningen såsom prest i en löflar bygd i Vestlandet intill universitetet, Han qvarstod också alltid såsom extraordinarie professor. Genom wuniversitetsstipendiaten L, L. Daaes utnämning till universitets-bibliotekarie har en stipendiat-plats: i historia blifvit ledig. Bland de eventuelle koukurrenterne till denna nämnes assistenten vid riksarkivet E. Sars, författare bland annat af ett värdefullt arbete om Norge under föreningen med Danmark, hvilket i lång tid utgjorde vårt enda bidrag till Nordisk Universitets-Tidskrift. Ehuru hr Sars, såsom en deciderad oppositionsman, som har arbetat i flera af vensterns tidningar och i allmänhet aldrig gjort någon hemlighet af sina anti-ministeriella åsigter, kanske är en persona ingrata för den nuvarande styrelsen, skulle det dock vara alltför. småsinnadt att antaga, att vårt universitet skulle fästa afseende på sådant och välja sina män icke efter deras vetenskapliga qvalifika. tioner, utan efter deras större eller mindre grad af politisk ortodoxi. Blott och bart tanken på något sådant måste på förhand afvisas såsom en ovärdighet.