Aftonbladet – 6 december 1869, sida 2

af klostrets tjenstgörande predikant: en man med mildt, sorgbundet utseende, i hvars sällskap jag fann mig ganska väl. Tredje dagen bevakades jag af klostrets -portvakt, en gammal döf och smutsig gumma, som ej gjorde annat än stickade strumpor och tuggade violrot. Fjerde dagen intogs platsen af en medelålders nunna, som. jag hörde benämnas moder Martha, och med henne slutade antalet af mina vaktare. Denna sistnämnda jemte portvakterskan, presten och: modren abbedissan aflöste hvarandra med militärisk noggrannhet ända tills jag lagt sista handen vid mitt arbete. Jag fann dem före mig hvarje morgon i samtalsrummet, och lemnade dem på samma plats när jag gick derifrån. Om det fanns några unga och vackra nunnor inom klostret, fick jag åtminstone aldrig se så mycket som en skymt af deras slöjor. Ifrån porten till samtalsrummet och samma: gång tillbaka, var allt hvad jag fick skåda af klostrets inre. Den enda af min bevakning med hvilken jag råkade i någon slags bekantskap var moder Martha. Hon hade ej något tilldragande i sitt yttre, men hon var enkel, godlynt, prat. sam ock derjemte frågvis i otrolig grad. Hela hennes lif hade tillbragts inom klostret, hon var fullkomligt van vid sin fångenskap, nöjd med. sina enformiga sysselsättningar, visst icke böjd att sjelf få komma ut i verlden, men deremot omåttligt nyfiken att höra den beskrifvas af andra. Det fanns ingenting, rörande mig sjelf, min hustru, mina barn, mina vänner, mitt yrke, min förmögenhet, resor, favorit-sysselsättningar, ja till och med mina älsklingssynder, hvarom en qvinna kun. le spörja en man, som ej moder Martha med len inställsammaste ton i verlden frågade mig om. Ehuru kunnig och väl uppfostrad i allt sum tillhörde hennes kall, var hon som utt