Aftonbladet – 6 december 1869, sida 2

till någon annan af mitt yrke. Efter någon öfverläggning gick jag in på vilkoren, och besparade derigenom nunnorna besväret att PÅ annat håll uppsöka en artist. Jag fann lostret förtjusande beläget i en liten stilla dal i vestra England. Samtalsrummet, der jag skulle arbeta, var ett stort, ljust rum, och byvärdshuset ungefär en half mil derifrån erbjöd mig ett godt och billigt nattqvarter. Såtillvida var intet att beklaga sig öfver, Hvad taflan beträffar, som dernäst tog min uppmärksamhet i anspråk, förvånades jag att finna det kopierandet ingalunda skulle blifva en så svår uppgift, som jag hade föreställt mig. Jag är något revolutionär i fråga om konstsaker och har den djerfheten att tro, det de gamla mästarne hafva sina fel såväl som förtjenster. Jag kan åtminstone lemna ett sjelfständigt omdöme om klostrets Correggio. I tekniskt hänseende var denna tafla visserligen ett vackert prof på kolorit och utförande, men sedd med större anspråk på en upphöjd skönhet och känsla för ämnet, förtjenade den lika litet att kopieras som det mest misslyckade arbete af någon stackars nyare artist. Den heliga familjens ansigten saknade icke blott det rätta uttrycket af oskuld och ömhet, utan, hvad som var ännu värre, de voro fullkomligt uttryckslösas Det är rent ut kätteri att säga så, men icke dessmindre förklarar jag uttryckligen att den dyrbara Correggio var en ganska medelmåttig tafla. Detta vare nog sagdt om mitt arbete. Vi skola nu se till huru de förbebåll man ålagt mig blefvo iakttagna. Första dagen sätt moder abbedissan sjelf på vakt i rummet — en allvarlig, tystlåten, fanatisk qvinna, som tyektes ämna med sin närvaro ingifva mig fruktan och bäfvan och lyckades också fullkumligt dermed; Dagen derpå aftöstes hun