Aftonbladet – 4 december 1869, sida 3

Arställa och diskutera interpellationer: Denna in-låsigt vann äfven majoritetens understöd, och Ollivier föreslog nu följande resolution: Mötet anser att en interpellation bör göras till ministören; med anhållan att hon måtte gifva kammaren del af de principer, som ligga till grund för hennes politik, och de skäl som förmått henne att uppskjuta lagstiftande kårens inkallande; men hon anser tillika, att framställandet och diskuterandet af en interPolatign innan fullmakterna blifvit pröfvae skulle innebära en brist på skyldig uppmärksamhet mot kolleger, hvilkas fullmakter ännu ej blifvit verificerade. Resolutionen antogs af 102 ledamöter. 25 röstade emot henne. Derefter upplöstes mötet. Minoriteten samlade sig omedelbart derefter i första byråns lokal och beslöt efter en kort diskussion att ej fatta något beslut rörande interpellationen förrän de hört trontalet. Dessa 25, som sannolikt komma att sluta sig till den moderata venstern, äro: vr ) Buffet, Chambrun, Andelarre, Planat, Barante, n) Hesecques, Fould, Desseaux, Keller, Civrac, tI Latour-Dumoulin, Calley-Saint-Paul, Boduin, Grammont, Lefebure, Dalmas, Cochery, KolbBernard, Choiseul-Praslin, Kerjegu, Geliot, ll La Monneraye, Tassin, Viellard-Migeon och -) Hentjens. r) Venstern skulle först i måndags eftermiddag Sl sammanträda för att tillsammans läsa och 3 ) diskutera trontalet. o , Lagstiftande kårens öppnande försiggick på 1 I vanligt sätt. På slaget I lemnade kejsaren rå Tuilerierna, för att under kanonernas dån, ;Itrummornas hvirflande och trumpeternas ; I smattrande begifva sig till Palais Bourbon. s Nationalgardet, gardesvoltigeurer och grenadierer bildade haie. Cortegen bestod af fyra ;) tvåspända vagnar. . I den första satt kejsaIren och den kejserlige prinsen, den förste i I generalsuniform, den senare -i sin vanliga rägt. hundragardet. Ceremonien i tronsälen varade J ungefär 20 minuter. Den var densamma som Ide föregående åren. Kejsaren, säger en korI respondent till en tysk tidning, såg ganska frisk ut, dock tycktes han på senaste tiden J något åldrats. Vid sitt inträde i salen höll ) han den kejserlige prinsen vid handen. Som I vanligt, mottogs han med starka lefverop, I som förnyades då han vid uppläsningen af sitt tal kom till stället: Frankrike vill friheten, men i förening med ordningen. Kejsaren uttalade dessa ord med temligen bög stämma. Prins Napoleon, som bivistade ceremonien, stod på venstra, den kejserliga prinsen på högra sidan om honom. Efter talets slut skedde upprop af de nya deputerade. Då Rocheforts namn nämdes Hördes först ett doft mummel i salen, som straxt derefter öfvergick i ett starkt Vive Iempereur! Rochefort var ej närvarande. Af vensterns öt. riga medlemmar sågs endast Bethmont. Omedelbart efter ceremoniens slut återvände kejsaren till Tuilerierna. Folkmassan på Carousselplatsen var redan kl. 11 ofantlig, vida större än under de föregående åren. I de särskilta grupperna gick det mycket lifligt till. Det larmades ej och gjordes inga demonstrationer, men man diskuterade de politiska händelserna. Raspail och isynnerhet Rochefort utgjorde hufvudföremålet för samtalen. När kejsaren kom åkande, blef det plötsligt njgeket tyst bland massan. Några enstaka Vive Fempereur! Vive le prince imperial! höjdes visserligen, men de funno ingen anklang. Nationalgardet och trupperna förhöllo sig äfven fullkomligt tysta. Äfven efter ceremoniens slut fortfor trängseln på kajerna och Place de la Concorde, men med undantag af några gamins-upptåg blef lugnet ej stördt. En demonstration skedde dock. Några senatorer och deputerade af känd bonapartistisk färg blefvo vid hemfarten af folkmassan helsade med ropen: Vive Rochefort! — en kontrademonstration mot den som egt rum vid uppropet efter trontalet. De officiösa tidningarne finna naturligtvis trontalet ypperligt och fyldt med liberalism ända till brädden. Det hindrar dock ej den liberala pressen, till och med af Journal des Debats moderata färg. att finna det torftigt och intet sägande. De bebådade reformerna, säger Debats, äro visserligen liberala, men i en liten skala, och vi tillåta oss att säga, mycket ofullständiga. Vi finna sålunda ej att det är fråga om någon ny vallag eller om någon modifikation i den famösa art. 75 i konstitutionen af år VIII (om embetsmännens oansvarighet). — Vi tillägga att om dessa äro de enda fria institutioner, hvaraf Frankrike skall komma i åtnjutande, det ej skall behöfva stor ansträngning för att visa sig vara i stånd att bära dem Temps yttrar: cAntingen bedraga vi oss mycket, eller också är det kejserliga trontalet långt ifrån att motsvara hvad ställningen fordrar. Genom sin början och isynnerhet genom sitt utfall mot de omstörtande passionerna, de brottsliga öfverdrifterna och de vanmäktiga anfallen har det felet eller det ominösa ödet att erinra om Carl X:s och Ludvig Philips sista trontal. Dessa äro jemförelser, som man måhända gjort bäst uti att ej framkalla. Kejsaren öfvergifver för öfrigt allsicke den personliga maktens synpunkt. Inför landets representanter tyckes han tillägga sig ensam rättigheten att säga hvad landets vilja är, och han ansvarar för ordningen med tonen af en nationens förmyndare. Det senaste senatskonsultet, säger han, är ej resultatet af valen eller de 116:s initiativ, såsom dessa hade inbillat sig: det är aden logiska följden af de föregående reformerna, och följaktligen också, som dessa, ett medgifvande af ren gunst och nåd af den personliga makten, hvilket hon utan tvifvel äfven när som helst kan återtaga. — Vi kunna i detta dokument ej upptäcka någonting annat än beslöjade hotelser, ett högst otillräckligt reformprogram och obotliga illusioner hos den personliga makten., — Liberte (Emile Girardins tidning) yttrar: cKejsarens idag hållna tronML Eskorten utgjordes af lancierer och j tal SET på att vara uttrycket af gör anspråk ets vilja. Uttrycker det henne verkf l ot oh mm 2 jd bt -— AA — fr RA 4 O mag F al lig hå to sk ur te nc ja m da då pe di på ta sa la fö sil d sa ej de se til ni an te ja läs na må Br na me än 8OI ell hi ne oci gre bet ye) ha pu TTR TITS ET TI SBI PSN TN ANDET SVA kr tande kammarherre, men han hade ingen lust, sade han, att följa någon förnäm slottsfru på jagt och lustfärder, när en sådan konung som Henrik af Navarra stod under vapen; och han instämde alldeles i Eustacies åsigt om engelska hofvet, att det var odrägligt tråkigt och saknade hvarje gnista af den glans, som till och med han kunnat se i Paris. FE ostacie äfvertag med olädia da hnema.