Aftonbladet – 4 december 1869, sida 2

motvilja; men hertiginnan förstod henne bättre än Berenger, ja, bättre än hon förstod sig sjelf, och troget behöll henne under sina vingars skugga. Emellertid stod Berenger i stor gunst hos konungen, som lofvat honom en ärofull post, om han ville formligen öfvergå på hugenetternas sida. Tillika lofvade Henrik att på det kraftigaste understödja hans anspråk på alla familjen Ribaumont ursprungligen tillhöriga gods och förläningar. Nu, då Narcisse var död, fanns intet egentligt hinder, och det skulle vara lätt att aftvinga konungen af Frankrike hans samtycke på samma gång som fredsvilkoren föreskrefvos honom. Men Berenger ansåg sig genom pligtens band fästad vid sitt engelska hem, och var dessutom icke alldeles öfvertygad om rättvisan af den sak, för hvilken han så att säga omedvetet dråägit sitt svärd. Under huset Tudor var tron på konungamaktens gudomliga ursprung mycket stark, och det var med uppriktig tvekan och oro som den protestantiska saken gynnades af Elisabeth och hennes ministrar. erenger, uppfostrad i sträng laglydighet och i en lära, som, ehuru ej katolsk, dock var nästan ännu mindre kalvinistisk, var långt ifrån redo att af allt sitt hjerta omfatta hugenotternas parti. Alldeles omöjligt hade det åter varit honom att strida vid konung Henrik III:s sida, eller Guisernas, och han var tacksam att kunna afhugga knuten genom att alldeles försaka sina franska besittningar. re Under den vid Quinet hållna rådplägningen hade han med förundran hört nämnas en herre till Bellaise och funnit att detta namn tillhörde en allvarlig, mager herre, med aristo. kratisk hållning och en anstrykning af förnäm och undergifven fattigdom. Han var katolik, men icke. Guisard och understödde