Aftonbladet – 2 december 1869, sida 2

bort, så snart hon försökte närma sig honom. Hon blef således tvungen att lemna honom åt Osbert och hans broder och taga plats mellan konungen och hertigen, hvilken senare emellertid verkligen behagade henne. En välkommen syn var det gamla slottet med sina mäktiga ringar af kastanjeskogar uppåt kullarne på ömse sidor derom, och den ståtliga parken framför detsamma. Men på samma gång fick man också se den sista kuriren vacklande i sadeln under tyngden af åtskilliga för Navarra och Quinet tömda skålar. Vi komma i god tid, sade hertigen till Enstacie, och ryckte på axlarne, med en min midtemellan munterhet och missnöje. Fru hertiginnan kan reda sig med hvilken galimafre som helst, sade Eustacie med låtsadt allvar; men hertigen brast i ett hjertligt skratt och svarade: Det är just icke heller för familjens heder jag är litet rädd, men för min egen! Ah! En segrande konung är aldrig nogräknpad. Men han kan ha godt minne till en annan gång, skrattade hertigen. Men allons. Man har redan sett oss. Fästningens styrka mönstras redan vid porten. Och då ryttarskaran genom den hvälfda porten tågade in på den stenlagda gården, stod också hertigionan i dörren, med en sonson på hvardera sidan om sig, medan i baksranden syntes en storväxt ljuslätt herre och gre man. ertigen kastade sig af hästen och skyndade med obetäckt hufvud fram, för att hälla konungens häst, medan han tecknade åt sin äldste son att hålla stigbygeln. Innan gossen förstått honom, hade dock Henrik redan sprungit af hästen, kysste den gamla darmens hand och sade: