Aftonbladet – 2 december 1869, sida 2

-— Föreläsning. Lektor Linder höll iå år afton i Vetenskapsakademiens hörsal företi isning öfver ämnet: Om uppfostran hos fornej dens nordboar. I sitt föredrag tog talaren fr ärmast i betraktande den hedniska tiden, si en vidrörde äfven början af det kristna tiehvarfvet. För att komma till ämnet om s ppfostran fäste talaren i början af sitt före-!? rag uppmärksamheten på ett förhållande, om ej var särdeles egnadt att ingifva några si ympatier för våra förfäder, nemligen attfa-!C ren eller den som var i fadrens ställe egdet ätt att bestämma öfver barnets lif. På ho3 om ensamt berodde det om barnet skulle stsättas, bibehållas i fädernehemmet eller be2 tämmas till träldom, och detta gällde lika! nom de förmögnare eller fattiga familjerna. , Jetta drag för den hedniska tiden bade ett amband med nordbons krigiska lif, hvartilllt främsta rummet ansågs fordras kropps-!p tyrka och stark helsa. Lifvet var en strid jZ ör våra förfäder, så snart de fått en fast!l lats, och dertill behöfdes starka och härdade 1 nedborgare. Hos alla hedniska folk, till och!( ned hos grekerna och romarne var denna l1 varbariska Jag i bruk. Derefter redogjorde talaren för skälen till barns utsättande, som voro svaghet, lyten, föräldrarnes fattigdom m. m. och omnämuade huru mödrarne dels med böner, dels med list sökte rädda barnens lif. Utsättandet af barnet skedde så att barnet lades i skogen mellan stenklyftor, väl insvept och oftast försedt med en fläskbit i mun, och då det ansågs för en pligt att taga värd om ett påträffadt barn, så hände ofta att utsatta barn blefvo räddade från den död som väntade dem. Då barnet, hvilket i de flesta fall skedde, upptogs : af fadren, mottog han det i sina armar och vattenöste det, för att sålunda helgas åt gudarne och var detta ett säkert tecken till att barnet ej skulle utsättas. Vid vattenösningen erhöll barnet namn, under den hedniska tiden alltid nordiskt, men under den första kristna tiden uppkallades barnen merändels efter helgon. Vid några års ålder öfverlemnades barnet merändels till en fostrare, men föräldrarne öfvervakade likväl barnens uppfostran. Någon stränghet ifrågakom icke vid barnets uppfostran, utan till sitt femtonde år uppväxte ynglingen i mycken frihet. Hemma eller hos andra var uppfostran af enahanda art, ämnad att dana friska, sunda och kraftiga män. Fosterfadren uppfostrade barnet tillsammans med sina egna och mellan dessa ingingos då ofta de i sagorna omtalade fostbrödralag, hvilka i både sedligt och medborgerligt afseende egde stor betydelse. Hufvudändamålet med uppfostran hos våra förfäder var kroppens utveckling till helsa och styrka och de unga fingo flitigt öfva sig i bruket af vapen, bågskjutning, spjutkastning, brottning, bollspel, simning och till och med dans, och i alla dessa öfoingar uppnåddes mycken färdighet. Flickorna deltogo äfven till någon del i kroppsöfningarne. På detta sätt danades nordbon till kraft i arm och mod i barm och nutidens klemighet och sjuklighet fanns ej till för honom. Men han fick ej heller försumma att deltaga i åkerbruk, slöjder och andra yttre bestyr, likasom flickorna vandes att deltaga i de inre göromålen, baka, brygga m.m. Sömnad och väfnad för sig och sitt hus hörde qvinnorna till, ehuru det grötre arbetet hos de förmögnare lemnades till tärnorna, under det husets döttrar sysselsatte sig med broderier i guld, silfver och silke, dervid de valde sina ämnen i manliga bedrifter. Någon skolbildning fanns icke, då under den hedniska tiden ävnu inga skolor funnos, och de få, som med den första kristna tiden uppstodo, voro klena nog. Detta oaktadt synes det af de gamles lagar, sagor och sånger samt den nordiska mytologien att kunskaper och själsförmögenheter ingalunda fattades. Familjelifvet var enkelt och okonstladt och qvinnan ionehade alltid en hedrad plats både i det enskilda lifvet och i samqvämet. Våra förfäders bedrifter, deras kärlek till fosterlandet, renhet i sederna, uppoffring och trofasthet äro resultaterna af denna uppfostran, hvaraf vi närmast hafva att döma hurudan denna uppfostran varit. Föreläsvingen var denna gång ganska talrikt besökt. — Högskolan i hufvudstaden. Kristianstadsbladet, som meddelar sina läsare att flera listor för tecknande af bidrag till ofvannämnda ändamål, anländt från Stockholm, tillägger: Sedan stadstullmäktige, på förslag af sin ordförande, öfverstelöjtnanten Trägårdh. tasit denna behiertansvärda sak