Aftonbladet – 1 december 1869, sida 2

Henrik log åt den hjertliga uppriktigheten enkelheten i dessa ord, men svarade värigt: Det bästa är att med en parlamentärflagg rida bort till fiendens läger — det. är vid S:t Esme — och säga dom att herr Nid-de Merle är fången och döende, och att jag erbjuder fri lejd åt hvilken prest, som vill komma och absolvera honom — ehuru jag icke kan ansvara för att en glödhet kalvinist skall respektera hvarken mitt lejdebref eller er eskort. Men åtminstone har jag då ert bifall, sire, att våga försöket. Har ni folk nog för att skydda er för marodörer ? Jag har blott två tjenare, sire, och den ena lemnade jag hos den sårade. Då ska!l jag skicka med er ett halft dussin gascognare, som varit med mig i Paris länge nog för att bli af med sina samvetsskrupler. Are Innan Bereoger hunnit för sin hustru och broder förklara ändamålet med sin tilltänkta färd och i största brådska intaga sin afton-. måltid, sutto redan sju, åtta muntra soldatlika -ridknektar i sadeln, kommenderade af en solbränd sergeant, som var fullkomligt Hemmastadd i att föra budskap mellan stridande partier. Efter nästan en timmas ekarp ridt, uppnådde de det fiendtliga lägret, hvarpå man gjorde halt och öfverlade. Sergeanten ansåg icke rådligt att herr de Ribaumont värmade sig lägret, då han kunde anses som en undflydd fånge, utan gick sjelf, med sin hvita flagg. Efter en god stund återkom han, medförande en annan person, också till häst. Det var-ew prest, som just hade komMit till lägret för att söka herr Nid-de-) Merle, och som var villig att på konungens af Navarra lejdebref våga sig öfver till hugenotterna. Jag tackar er, min herre, sade Berenger: pi gör härmed sannerligen en god gerning. t Jag tror mig känna denna röst, sade