Aftonbladet – 30 november 1869, sida 3

—— BLANDADE ÄMNEN. Morden i Pantin Från Paris skrifves den 25 Nov.: Från Belfort inberättas officielt, att man ändtligen fått reda på den äldre Kincks lik. Uäderna, speciellt likets strumpor och skjorta, äro märkta lå samma sätt som fru Kincks och barnens beklädnads-persedlar. — Från mormonernas land, I Sidcle skrifver Oscar Comettant: Vi befinna oss uti Utah. Mr Erlington, en ung man, var upptagen i en familj, bestående af fyra systrar, deras mor, enka om 45 år, och deras mormor. Mr Erlington begär till äkta en af systrarne, den blonda Jane. Hon har ett ädelt hjerta, hon vill ej skilja sig från sin familj. Må varav, sade mr Erlington, jag skall gifta mig med dina tre systrar också, för att göra dig ett nöje. Än mamma då? frågade den unga flickan, slående ned ögonen. Mr Erlington rynkade ögonbrynen, Jane såg upp med sina ljufva blå ögon på den känslige unge mannen, Så, ni vill det absolut? frågade mr Erlington. Ja, ty jag öfvergifver aldrig min mor, svarade det söta barnet med ganska bestämd ton. Ah! Jane, jag skall verkligen älska dig så mygket som jag gör, för att jag skall förmå mig att äkta din mor. Men Jane tycktes icke vara nöjd ändå. Min vän, sade bon till honom, än mormor Det blir för mycket utbrast den ol cklige unge mannen, jag vill dö, jag föredrager döden ls skrlington suckade den charmanta blondinen, åu älskar mig ickel vHuru, Jane, jag skulle inte älska dig, jag som för att erhålla din hand ger min åt dina tre systrar och din vördnadsvärda mor! Men jag kan väl inte gifta mig med hela verlden heller!. Mormor, min vän, är visserligen inte hela verlden för mig, men det finnes en viss grannlagenhet i uppfattning, som karlarne d förstå sig Rare jag drager mig tillbaka, mr Erlington... Ni är fris Hon vill gå. Stanna, Jane! Näväl, låt gå då för mormor! Har du ingen mer du vill att jag skall gifta mig med? Efter som jag är i farten, skulle det inte genera mig. Nej, det är allt-, svarade den unga flickan med en förtjusande enkelhet, Ja, så Ger går det till der borta I ändan af verlden, hvars inbyggare skryta med m--sjiteten i sina institutioner och så köm et sig att unga Erlington blef gift me? on hel familj! — Ånekdot från Göta kanals invigning. Ur en gammal årgång från 30-talet af Östgötha Correspondenten läser man nedanstående lustiga historia, i hvilken man igenkänner den qvicke humoristen Palmers penna: Då Göta kanal invigdes gick det, som man vet, mycket högtidligt till. Vid hvarje sluss satte en härold luren för munnen och utropade: Det är K. M:ts nådiga vilja och befallning att denna sluss skall heta — här tillades namnet: t. ex. Carl XIII, Sparre o. 8. v. På detta sätt fortfors från staden Söderköping ända till herregården Mem, hvarest sedermera lärer hafva gått grundligt till i ätande och drickande långt in på natten; ty — Det är mina värda landsmäns sed, Att ingenting af vigt sig företaga, Hvaraf ej magen har den största vinsten.. -— Mera behöfver jag ej omtala af högtidligheterna, för att göra följande berättelse begriplig. Under hemvägen från Mem hände sig, att åt. skilliga menniskobarn, dels för mörkrets skull, dels för välplägnadens skull, dels för fackelskenets skull, ej kunde riktigt skilja mellan land och vatten. Följden blef, att några föllo plums i kanpalen. Bland deras antal var äfven Wadstenaborgmästaren hr Båtb. Med nödrop gaf han, som brukligt är, sin nöd tillkänna och skrek emellanåt: Jag är Båth, jag är Båth! En närvarande sjöman yttrade dervid: År det något till båt, så måtte han väl yta af sig sjelf.. Hr Båth blef frälst, men på den återstående vägen till Söderköping hände honom samma olycka än en gång; han föll i kanalen. För att bli hjelpt, förnyade -han sina gamla rop: Jag är Båth, Jag är BåthiPå stranden befann sig då tillfälligtvis en persifleur, som satte handen för munnen i form då en lur och utropade: Det är K. M:ts nådiga vilja och befallning, att denna båt skall heta ökstock! Hr Båth blef äfven denna gången räddad åt fäderneslandet. Vid 1834 och 1835 års riksdag ådagalade han sådan nit ast ban. långt ifrån farån att drunkns, helt och hållet försattes på det torra, som Wan säger, Han blef nemligen från