Aftonbladet – 27 november 1869, sida 2

let till den främsta bland de fria nationerna? ch hvar står det då skrifvet eller hvilket ide har väl bestämt, att Frankrike nödvänligt skall gå segrande ur denna de fullkomlade gevärens och kanonernas prof? Har cke 1866 års fälttåg bevisat, att beväpninsens förträfflighet å ena sidan och å den anIra slumpen af en mer eller mindre hastig oncentrering af armekärer för närvarande pela den afgörande rollen? Den personliga apperheten betyder intet eller mycket litet ör den lyckliga eller olyckliga utgången af lessa fruktansvärda strider emellan en half mill. nenniskor. Ha vi för öfrigt ännu lust att jevisa, att det franska modet är det preusiska eller tyska öfverlägset eller att chasse;otgeväret dödar bättre och hastigare än dreyssegeväret? En dylik politik eller, rätare sagdt, ett dylikt spel vore vanärande ör ett folk. Må andra upphöja denna militära prestige, lenpa patriotiska fåfänga, detta förmenta iationalintresse och, för att tala rent tt, isåna omedvetna och dumma, eller ined vett ch vilja blinda och eräöttvisa chauvinism, som missakter Andras rätt, återupplifvar acehatet, förevigar kriget och underhåller stående armeer, för att ställa dem till despoockså för Frankrike, och på nytt påstå vi, sti en natiou, som försvarar hes och hem mot utländskt anfall, sin frihet mot det inhemska tyranniet, hennes rättighet är det tullkomligt ait föra krig, och det är icke blott hennes rättighet, utan äfven hennes skyldighet; men utom i dessa båda tydligt bestämda fal kriget ett brott, som vädjar till folkrättvisan mot hvem helst det vara: inå, som. vågar begå det, suverän eller minister. Nej, intet anfallskrig mellan Frankrike och Preussen, mellan Frankrike och Tyskland! Ingen rättsgrundsats, intet rättmätigt intresse kan ursäkta det Det skall återtöra det nittonde århundradets Europa till barbarismen; det skall med glädje uppfylla revolutionens, d. v. s. den moderna rättens, oförsorliga fiatiske välde, som i tvåhundra år sträfvat att eröfra den civiliserade verlden, utan att af henne låna någonting annat än hennes snabba fortskaffningsredskap och hennes bästa mordmaskiner. För närvarande är det den mest befallande pligt för alla dem, som vilja vara medborgare och frie män, att omintetgöra militäräldet, erkänna sig sjeltve och visa de vilseledda folken, huru orimlig och ohygglig äran att döda är. Det är en propaganda, som måste göras ej blott i Preussen och i Tyskland, utan äfven i Frankrike och öfveralit; det är ett värf, som aligger alla parlament, och för att utföra det behöfva de endast med folkets tillhjelp taga ifrån den verkställande makten, suveränen eller ministern, rättigheten öfver fred och krig. När mnationalsuveräniteten åter kommit i besittning af devna obegränsade och förfärliga makt, skall det snart vara förbi med de stående armeerna och med sjelfva kriget. Men, skall man invända, i Prenssen och Tyskland är vapnens prestige för närvarande så mäktig, att den tager försteget för friheten och beherrskar hela politiken, såväl den inre som den yttre. Vi förneka icke detta faktum; tvärtom ha vi tydligt ådagalagt det. Men hvarför är det så? Ar det derföre att preussarne och tyskarne ha ett medfödt begär efter krigsäfventyr? Visst icke! Att konungarne med Guds nåde, att feodaltidens baroner ur de instinkter, som äro inrotade hos deras krigiska race, ösa sin kärtill blodiga lekar och sin törst efter ervar, är en naturlag; men är det väl möjligt att folket vid Spree eiler Main, Vid Eive eller Rhen delar denna vilda smak, denna lust att massakrera, och kan man väl kasta en så skymflig beskyllning i ansigtet på vära bröder på andra fidan om Rhenfloden? Om militärvället står i så stor ära hos dem, är Snalet deriill,y att de frukta det andra sejsardömets Bonaparte nästa lika mycket som det förstas; om grefve v. Bismarck ihar kunnat förvandla hela Tyskland till en arme, disciplinerad efter preussiskt mönster, så är dec derföre, att Tyskland insett, att hindret för dess nationalnhet ligger i den mans hand, som utstakat Mainlinien; om enhetsifrarne, om de national-liberale ha uppoffrat det tyska folkets rättigheter åt det preussiska militärväldet, är det derföre att de veta, att detta hinder utgöres af 800,000 fransmän, beväpnade med chassepotgevär, kanoner med stor skottvidd och kulsprutor. Ett krig vid Rhenfloden skulle derföre icke hos preussarne och tyskarne göra Slut på denna vapenprestige, på denna militarism, som grämer cn mängd fransmän. Det skulle blott nu och för framtiden gifva mera inflytande åt dem, som påstå och upprepa för den tyska nationen, att hon måste förbli väpnad mot sin eviga fiende i vester. Jag upprepar det, botemedlet mot den smittosamma beväpningssjukdomen är icke krig; kriget skall endast fortplanta och föreviga det. Men hvari består det då? I den personliga maktens upphäfvande, frihetens aterförvärfvande och fredens betryggande genom den franska nationen; det högtidliga erkännandet aft rättigheten för den tyska nationen att fritt konstituera sig med full suveränitetsrätt. Den dag, då de tyska patrioterna fått visshet, att de äro herrar öfver sina öden, och att Frankrike fast beslutit att icke blanda sig i deras inre angelägenheter, skall den preussiska militarismen få nådestöten och friheten Jäter blomstra upp i hela Tyskland. Dittills Iskall det vara väpnad fred eller krig; och den progressiva införlifningspolitik, som så ypperligt följts af grefve Bismarck sedan är 1863, skall få allt större framgång. Vi ha sagt hvad Tyskland nu är: det är