Aftonbladet – 27 november 1869, sida 2

Han drog henne närmare och hon lade hufvudet mot hans axel, och hviskade: Ack, fader, fader, vore ni blott här för att se mig! Så öfvergifven i går, så outsägligt lycklig i dag! O, jag kan ej ens sörja öfver honom nu, om ej för det han icke ser oss; och dock tror jag nästan han visste att det skulle blifva så — . Ja, det kan ju hända att han ser 0ss, sade Berenger. Ack, att jag vetat hvem det var som lades ned uti god frid och säkerhet. Emellertid aterkallade psalmsången kära minnen — tankar på chateau Leurre och min lilia hustru, som brukade sjunga den tillsammans med mig. Ack, sade Eustacie, det var då han sjöng denna psalm, som jag i Tempelherreklostrets ruiner — rädd och förtviflad som jag var, förstod att han ej var någon afi Tempelherrarnes vålvader, utan en vän. Denna psalm slutade mina värsta svårigheter. Denna afton blef han min fader: den nästa kom mitt arno till mig. Min dyrbara skatt! Ack, hvad du måste hafva lidit, och jag som icke visste något derora, ur stånd till något annat än att förora sans och förnuft och varai feberyra för det jag icke förmådde öfvertyga någon att det. var osanning allt hvad de sade om att du var annat än min trogna och älskande maka. Men säg mig, hvad förde dig hit att blifva skyddshelgon här, der jag, om ej beägriogen varit, skulle farit dig förbi på väg ill Quinet. Eustacie berättade honom då om den itaienske krämaren, som stulit hennes bref och försökt förgifta hennes barn, och han förstod straxt att det var densamme, som spelat spåman vid Nid-de-Merle och talet om ;Espårance, tills chevaliern gaf honom en vink att tiga dermed. Snart derpå hade ett