Aftonbladet – 27 november 1869, sida 2

En fransk publicist och medarbetare i iecle, Vilbort, som under kriget 1866 tjenstjorde som tidningens korrespondent från krigseatern, har i en bok, kaHad Bismarck och ans verk,, gifvit en redogörelse för den puarande ställningen i Nordtyskland. Boken ar ännu ej utkommit, men utdrag derur ha arit meddelade både af franska och tyska tidingar och på båda sidorna om Rhein ådragit ig stor uppmärksamhet. Hr Vilbort sluter ig till det allt större antal af sina landsmän, om se en garanti för friheten i ett godt förållande mellan de två nabofolken och som llika hysa den öfvertygelsen, att freden melun dem ej kan på något säkrare sätt befätas, än om det personliga styrelsesätt, som onu råder i de båda länderna, utbytes mot tt, der folken sjelfva råda öfver sina öden. edan den franske publicisten erinrat, att ndast despotismen i det inre och Ryssland kulle vinna på ett krig, deri de båda län-t erna utmattade och sönderslete hvaranåra, ortsätter han: Frankrikes ende fiende, den ende, som det våra dagar kan tänka på att bekämpa och edgöra, är den väpnade despotismen, inom andet mot ett förslafvadt folk, och utomlands not ett folk, som skall förslafvas genom erfring. Om mean ur denona synpunkt ville! etrakta lämpligheten af ett krig med Preusen, kunde man påstå, att innan man förättrar sin nästa, måste man förbättra sig jelf. Om Preussen och Tyskland äro väpade ända till tänderna, äro då icke vi det uven? Om chauvinisterne på andra sidan om Thenfloden tala om att från oss återtaga Elass och Lothringen, så ropa ju våra från aken, att man måste återeröfra Rhenprovioserna på venstra stranden och Belgi Råder väl frihet mera i Paris ör Respekteras nationens rättigheter mera i Frankrike än i Preussen? Blef nationalföri samlingen bättre behandlad den 2 December, in den preussiska representantkammaren unler sin konflikt med regeringen? Skulle vi väl föröfrigt tåla, att preussarne ller tyskarne komma och stifta lagar hos oss? Med hvad rätt skola då vi gå att göra det hos dem? . Och om saken betraktas ur försvarssynpunkt, skola vi väl drifva en fiende tillbaka, som icke anfaller oss och icke blandar sig i våra angelägenheter? Ur offensiv synpunkt kulle vi icke kunna åberopa någon giltig rättighet för att förklara krig, icke en gång om Main-linien blifvit öfverskriden; Frankrike har i sjelfva verket icke undertecknat fördraget i Prag. I brist på rättmätiga klagomål skulle förevändningen sannolikt bli denna. Vi tycka ej om, att Tysklands nationella enhet åstadkommes af Preussen; det förenade och beväpnade Tyskland i Preussens händer hotar våra intressen och förminskar vårt inflytande, vår bländande glans i Europa. Men de som tänka och tala så, ha de väl besinnat följderna af detta krig och den första af dem alla? En enda fransk soldat vid Rhen skulle förmå icke blott Nordoch Sydtysklands kontingenter, utan alla patrioter, frivilligt väpnade till den tyska jordens försvar, att samla sig omkring den preussiske öfverbefälhafvaren. Vill man för ett helt århundrade förslafva det förenade Tyskland under Hohenzollerns militärok? Vill man föreviga militärväldet i Europa, fjettra folkens frihet, utarma och föröda dem genom två skatter, den ena lika improduktiv och omoralisk som den andra: blodskatten, som borttager medborgaren från samhället, handtverkaren trån verkstaden, försörjaren från familjen; de stora rustniogarnes skatt, som tager från hela samhället den bästa frukten af dess arbete. Är detta ett 1-ål, som man eftersträfvar till despotismens ära och i sitt eget uteslutande intresse? Kriget är nödvändigt för despoterna; ty om de lefva, ha de endast de stående armeerna att tacka derför; och på det att dessa skola ha något skäl för sin tillvaro, måste ju bödlar, som bära spira och krona, tid efter annan skrida till denna afrättning af folken, Tvilket annat resultat skulle or väl vara möjligt att vinna genom et, dylikt krig? Om segern krönte Franlakes fanor, skulle det då vara mer arorikt, sedan det slagit ihjel hundra wsena preussare eller tyskar? Skulle Act ställa sig högre i den moderna veridens aktning genom att med våld från Tyskland taga en bit område, genom att med gevärsoch kanonskott tvinga ett antal tyskar att bli fransmän? Skulle för öfrigt Main-linien mindre bli en geografisk fiktion efter än före kriget? Skulle väl national-iden dödas? Skulle icke patrioterna förena sig ännu när. mare, skulle de icke med ännu större kraft och raseri väpna sig mot oss? Skulle icke den kompaktaste och fastaste vapenklippa oemotständligt sälla sig till Preussen? Hvad skulle då bli följden af detta krig? Det tyska problemet olöst, en fred väpnad till tänderna, efterföljd af ett nytt krig, mera hårdnack sat än det första. Och hvem skulle ha nytta at denna periodiska utrotelse af två stora foli, som båda gå i första ledet på civilisationens alla väar? En makt, som införlifvat sig med den dubbla politiska och religiösa absolutismen, som, sedan den lemnat sina stepper i Asien för att avancera mot norr, mot söder och framför allt mot vester, likt en vampyr lifnärt sig at alla de folks blod, hvilka hon mött på sin väg: den moskovitiska tsarismen. En hel generation af fransmän, preussare och tyskar nedmejad på slagfältet, hvilken seger för Polens utrotare! Och hvilka glädjerop skulle ej den mongolisk-tartariska horden upphäfva, då den såg de vägar, som föra till vesterlandets rika fält och förtrollade städer, öppnas för sig! Skall Frankrike vinna frihet på segern? Skola dessa tusentals dödade eller stympade menniskor, dessa härjade byar och fält göra RN NAR REST NERE ALINE