Aftonbladet – 27 november 1869, sida 2

om modren, dock af tanken på barnet, styrktes i striden med sorg och sjukdom. Lilla Berangere såg upp på honom, med undrande, allvarlig och litet sömnig blick, som slutligen stannade på hans krutstänkta och blodfläckade hand. . Ah, lilla hjerta, sade han, sannerligen jag-heller är passånde att hålla iett så hvitt litet stycke socker, som du; jag skulle först befriat mig från alla märken af striden, innan jag rörde vid dig; men huru kunna tänka derpå i ett ögonblick som detta? j Eustacie var glad att han brutit tystnaden, ty då hon nu återfått sin make, var hennes första tanke att sörja för hans beqvämlighet. Hon tog barnet ur hans armar, och sade att hon skulle föra den lilla till sängs i sitt eget rum en trappa upp, der för tillfället några af de till fästningen flyktande qvinporna och barnen voro inqvarterade, så att högkoret fortfarande måste blifva Philips och Berengers boning. Strax derpå kom hon tillbaka med tvättvatten och framsatte derefter den soppa hon hållit varm öfver sin lilla kolpanna. : Sina moderliga pligter skötte hon snart och återkom just då Berenger aftagande bröstharnesket, faun att det blifvit genomträngdt af en kula, och då han följde spåret deraf genom sin tröja fann han den hafva stannat i den lilla börs ban så länge burit vid sitt hjerta, der den uttömt sin hela styrka mot den största af de Ribaumontska perlorna. Och då han höll den mot ljuset såg ban att den var af silfver. Då pårinte sig både han och Philip hvad de hört för några dagar sedan, om silfverkulor, smidda för att dermed kunna träffa den hvita elfvan, månskensbarnet, och Berenger kom sedan också ihåg den ögonblickliga stöt eller skakning som han erfor, då den fiendtlige ryttarens pistol brann af.