Aftonbladet – 26 november 1869, sida 3

. d em le FE ee Ivinnan i allmänna lifvet och ihemmets stilla verld. TIL. Det fiuns väl knappast någonting. bekla-l: vansvärdare än den lott, som vanligen tillaller obemedlade qvinnor i de s. k. bättre classerna; och med vår tids stegrade anspråk flerehanda fall och utsinande förmögenhetsvilkor skall det bli för dem allt svårare att sunna vinna anständiga giftermål eller sådana som ej bli för dem en ny plåga eller or källa till många lidanden. Alla tecken tyda ock på, att de sötebrödsdagar äro förbi, då riksdagen står färdig att med pensioner hugna en mängd enkor och döttrar. Att söka bereda dessa någon hederlig utväg till försörjning måste visserligen Vara en tidstråga af synnerlig vigt. Hufvudsaken härvid måste vara att bortjaga fördomarne och i deras ställe inplanta sundare åsigter. Vår tid måste komma till klart och orubbligt erkännande af: att rikedom i och för sig ej är någon utmärkelse; — att saknad af rikedom, medellöshet, ej är någon vanheder, som man omsorgsfullt bör dölja; — att arbetet är en heder för menniskan, alltså ej blott för mannen, utan ock för qvionan; — att allt väl utfördt arbete är hedrande; — att qvinnan,-hos hvilken känslan, enligt vedersakarnes till hennes arbetsfrihet enhälliga och alltjemt upprepade påståenden, skall vara öfvervägande representerad, jemväl på grund deraf helt naturligt måste ega en liflig hederskänsla, som kränkes genom ett tungt beroende; — att qvinnan förmår känna lika stor lycka som mannen, när hon kan för sig och de sina förvärfva det nödvändiga, anskaffa hvad som bereder glädje, och vara en hjelp för varelser som hon älskar; — att moderskärleken, dotteroch systerkärleken är lika benägen till pligtuppfyllelse och ädelmod, som fader-, sonoch broderkärleken. Hur är det möjligt, att man ej alltid insett detta? att man hår och der ännu ej vill inse det? Hvarför säga ej familjerna sig sjelfva: om våra döttrar arbeta som sönerna, så bli de glada, friska, starka som sönerna och vi alla skola bli sorgfriare samt alltså lyckligare! När man ser det stora antalet vissnande I qvinnor, kan man ej värja sig för tanken latt det i många fall är hoppet och bidandet, den olycksaliga väntan på försörjning genom giftermål, som gr qvinnan så ofte pjunkig och sjuklig. äntan gör ju alle menniskor lidande. Om man beställt en vagr och han ej kommer, väntar man kanske första qvarten någorlunda tåligt; sedan blir mar orolig, går af och an, man Öpppar fönstret man låter höra efter, man blir otålig, oc inom en timme är man i sådant uppror, at man känner det i alla nerver. Och qvinna: sitter och sitter från sitt sjuttonde år, oc väntar och väntar, och hoppas och bidar overksam rufning från ena dagen till den an dra, om den man icke kommer, som älska henne nog för att förbarma sig öfver hen nes bjelplöshet. Och i hvarje vän som if ter sig, ser hon ett bedraggt hopp; ty hel —