Aftonbladet – 26 november 1869, sida 3

det dock sannt — skrifver korrespondenten — att Victor Emanuels sjukdom väckt ett deltagande, som icke kunnat vara uppriktigare och allmännare. Huru mycket stack icke den likgiltighet jemförelsevis af mot dessa ohycklade bevis på varma personliga sympatier, med hvilken en annan nation af latinsk stam åsåg den kris, som hennes höge patient hade att genomgå! Underrättelserna låta gynnsammare, och landet hemtar sig åter. Det är, som om en beklämning, ett obestämdt, dunkelt något funnits, hvilket olycksbådande svätvat öfver halfön och fyllt sinnena med en aning om något missöde. Det var, som om massans politiska instinkt hade väckt det slumrande medvetandet om den betydelse, denne konung har för Italien, denne konung, om hvilken man icke utan skäl säger, att han åtnöjer sig med sin ställnings passiva sida, att han är belåten med att herrska och finner det tråkigt att regera.. Pressen har icke dragit i betänkande att genom ett slags dom öfver dödan man gå sjukdomens utveckling i förväg. Det höga värde, som Victor Emanuel trots sina svagheter har för sin nations politiska lif, är öfvervägande personligt. Han är i sjelfva verket helt och hållet detta mytiska vVäsen, som benämnes konstitutionel konung, och tycker om. att i handel och vandel lefva om de gamla olympiernas lif. Men om han icke är eller kan vara landets styrman, så uppfyller han genom hvad han var och är för sitt folk fullkomligt styrets funktioner. Derigenom att han står icke öfver, utan utanför partierna, icke gör något af dem alla hvarken godt eller ondt, håller han genom den personliga tillgifvenheten, genom allas känsla af personlig tacksamhet samtliga medlemmarne af den brokiga italienska folkfamiljen slutna fast vid honom och vid tronen och är sålunda i stånd att afvärja det förderf, som på de senaste åren hotat drifva statsskeppet ur dess kurs. Italienarne ha genom det nästan ovilkorliga ådagaläggandet af deltagandet i sin konungs sjukdom icke blott visat, att de äro tacksamma och rättvisa, utan äfven att de förstå uppfatta sina allmänna angelägenheters ställning. Och denna ställning är svår nog. Det har under de senaste dagarne ofta uttalats nästan med vissheten af en dogm och hundrafallt upprepats, att de ytterliga partierna i Italien icke ha någon fast fot, ja, icke en gång några anhängare. Må man icke af en så ytlig paradox låta bedraga sig på situationens svårighet. Må man ej glömma det ymnigt hopade jäsningsämnet, hvilket kan gifva till och med ett ringa antal orostiftare ea god handräckning. Måhända finns det verkligen blott ett dussin inbitna republikaner på den hesperiska halfön. Men huru stort är icke antalet af missnöjda, af kortsynta, af personer, som ingenting ha att förlora och som hoppas få fiska i grumligt vatten, med ett ord tillfällighetsrepublikaner och radikala dilettanter? Och huru fruktansvärdt kan icke deras makt växa genom en liga med bandlingspartiet, hvilket under vissa omständigheter genom ett fältrop, som heter den romerska frågan, kan sätta hela halfön i-eld och lågor! Är icke denna liga redan moraliskt färdig? Och saknar också detta slags folk all politisk insigt, då deras sträfvanden endast kunna leda till anarki och reaktion, så frågar man sig, huru mycken politisk insigt deras motståndare ha att lägga i vågskålen. . Den 15 dennes afkunnades, såsom bekant är, dom i det ryktbara Lobbia-målet. Domen, hvarigenom major Lobbia fälldes till ett års militärfängelse och två af hans vänner till 6 och 3 månaders fängelse, lär icke stödja sig på de allmänna lagar, som gälla för Italien, utan på några gamla lagbud, som blifvit uppletade i den toscanska lagboken. En betydlig folkmassa väntade på domens afkunnande såväl inne i domstolen som utanför domstolen ända fram till Signoria-torget. I det ögonblick domens innebåll blet kändt, utbröt en förfärlig explosion af hvisslingar, tjut och skrän, börjande i domsalen och fortplantande sig till utrikesministerns palats. Menabrea kunde höra det in i sina rum. — Med de kraftigaste förbannelser, som det italienska språket har att bjuda på, blandade sig ropen: Lefve Lobbia! ned med ministeren! Folkhopen, som till största delen tillhörde medelklassen, begatf sig derefter skyndsamt till Mazetta-gatan, der Lobbia bor. Han nödgades af ropen att visa sig och tackade med några ord för det honom: egnade : deltagandet. Folket skingrade sig derefter utan någon oordning, och utan att polisen behöfde blanda sig i saken. an stnsts