Aftonbladet – 25 november 1869, sida 2

sen, då han såg att hvarken mensklighet eller vidskepelse beskyddade den lilla; ty, just som hon vek af på en återstod af de förrädiska gångstigarne, sågs en man i mörk, svart rustning och blänkande hjelm sporra sin häst ända ned till flodkanten och med en stor ryttarpistol sigta på barnet. Berenger höll en dylik pistol i handen och ursinnig öfver ett sådant barbari, gaf han eld på den spenslige ryttaren, som träffad, störtade af hästen, men hans pistolskott brann af i detsamma, dock i en annan riktning än den tillämnade. Barnet, förskräckt af skotten, rullade utför vallen ända ned till flodkanten och började gråta. Berenger hörde det och sprang, midt i fiendens åsyn utföre vallen. Kanske han för ett ögonblick skyddades af den förvirring, som genom officerns fall uppstod bland fienden; i alla fall nådde han oskadad flodstranden, och fann der barnet, som rest sig upp och slutat gråta. Hennes lilla hvita mössa och grå klädving hade i fallet halft afslitits, och det gula håret föll fritt kring hennes runda, hvita, bara axlar, och nu plockade hon gula smörblommor, så lugnt som om hon gått på den fredligaste äng. Han ryckte henne upp från Parken, och hon sade med barnslig värdiget: Ja, bjelp mig upp; de elaka soldaterna hafva förstört vägen. Men jag måste taga mina perlor först. Och hon försökte lösgöra sig ar hans armar, pekande på ett afslitet band bland det sumpiga gräset, der nu glimrade — de Ribaumontska perlorna! Under de få sekunder då han plockade upp dem och sedan med barnet i famnen med några språng rusade uppför vallen, hven ett kulregn omkring honom: kulor slogo mot hans bröstharnesk, kulor ryckte bort fjäderbusken på häns hätt, men han hvarken hörde eller